Du glömde säga hej då – Sarah Dessen

(eng. titel: What happened to goodbye)
 Ännu en ny stad och en ny skola. Men Mclean har inget emot det. I själva verket ser hon det som en möjlighet att prova en ny personlighet. Ända sedan hennes föräldrars skilsmässa har Mclean och hennes pappa levt överallt, och med det lämnat deras olyckliga förflutna bakom dem. Och varje gång de flyttat, har Mclean uppfunnit en ny version av sig själv, från en klämkäck hejarklackstjej till den svåra tjejen som alltid klär sig i svart.
 Men när de kommer till Lakeview ändras allt. För första gången slår hon sig ner, hon skaffar kompisar, och hon försöker vara någon hon inte varit på väldigt länge: sig själv.

 När jag fick höra att Dessen skulle släppa en ny bok visste jag redan innan jag fick veta vad den skulle handla om, att jag var tvungen att läsa den. Ända sedan jag läst Mycket mer än så och Mitt perfekta liv har Sarah Dessen legat högt på min lista av favorit-författare. Detta var den första gången jag läste Dessen på engelska, vilket är något jag verkligen rekommenderar. Ibland har jag känt att vissa av ordvalen i de tidigare böckerna förstört stämningen en aning, men den känslan fick jag aldrig när jag läste denna bok.
 I början av boken var jag besviken. Boken var väldigt seg, till och med tråkig. Men trots det höll jag modet uppe och fortsatte läsa, för jag ville verkligen att den skulle vara lika bra som de tidigare böckerna. Efter ett par kapitel blev boken mindre seg, mysfaktorn höjdes, men den var fortfarande ingen "bladvändare". Jag kände inte mg dragen till boken, hade aldrig svårigheter att lägga ner den....inget.
 Nu i efterhand ångrar jag inte att jag fortsatte läsa, trots att boken saknade det där lilla extra. Den var väldigt mysig och härlig. Ibland kändes den lite för typisk och förutsebar, men som alla Dessens böcker var det en väldigt fin kärlekshistoria med massa sommarkänsla och många klichéer. Och trots att det inte var den bästa av Dessens böcker, fick den mig på väldigt bra humör och den var väldigt tjejig.

 + Mysig, härlig, mycket sommarkänsla
 – Inte lika bra som tidigare Sarah Dessen böcker

LÄS OCKSÅ: Mycket mer än så & Mitt perfekta liv

Eld – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

DEL TVÅ I ENGELSFORS-TRIOLOGIN.
LÄS OM DEL ETT, CIRKELN HÄR

 De utvalda ska börja andra året på gymnasiet efter en lång sommar där de bara gått och väntat på demonernas nästa drag. Men när hotet dyker upp kommer det från ett håll de aldrig förutsett. Med tiden blir det alltmer uppenbart att något står väldigt fel till i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet, döda möter de levande. De Utvalda knyts allt tätare och blir påminda om att inte ens magi kan lindra olycklig kärlek eller laga ett krossat hjärta.

 Åh, jag har längtat efter denna bok så länge. Det var mer än ett år sedan jag läste ut cirkeln nu, så det var på tiden att Eld hamnade i min brevlåda. Och nu, när jag läst ut del två, kan jag knappt bärga mig tills del 3 kommer ut, när det nu händer.
 I början av boken var jag inte så charmad, dock. Den var aldrig tråkig, lite mer....seg, bara. Jag kände inte att jag inte kunde lägga ifrån mig boken, tvärtom, när jag blev trött lade jag ner den och började tänka på annat.
 Men när det spännande började, då var jag fast. Jag var i min egen bubbla, ingen kunde prata med mig och jag kunde inte sova eller koncentrera mig på annat. Tror inte att jag skulle kunnat lägga ifrån mig boken om det så började brinna runt mig.
 I helhet var boken så otroligt bra, och den innehöll flera välbehövliga återblickar och minnen från Cirkeln, bok ett i serien. Trots det sega i början, så var mer än tre fjärdedelar av boken så väldigt fantastiskt hypnotiserande att jag inte bryr mig om det. Så, då kan jag ändå säga att jag inte kunde hitta något fel med boken, och att den är helt perfekt...den har allt! Kärlek, tonårsproblem, magi, spänning... Jag har inte lagom många fingrar och tår för att räkna upp allt som är bra i Eld.

 + Visst hör man detta ofta, men ALLT (och jag menar det!)
 – Måste vänta ännu mer tills del tre kommer ut.

Delirium - Lauren Oliver

 Man säger att botemedlet mot kärlek kommer att göra en säker och lycklig livet ut, och Lena har alltid trott dem. Tills nu. Nu har allt förändrats. Nu skulle hon hellre vara infekterad av kärlek hela sitt liv än att leva hundra år i en lögn.

 Åh, herregud. Är i någon slags extas. Jag vet inte hur längesedan det var sedan jag läst en bok som ens kommer nära denna. SÅ himla bra! Jag kan inte sluta tänka på den, och jag har svårt att acceptera att den är slut. Läste den sista sidan om och om igen, bara för att jag inte ville lägga ner den..
 Det är en bok som är extremt svår att glömma, den väcker så många känslor och tankar. Väldigt nytänkande och inspirerande och den fick mig att se kärlek annorlunda: som en sak som man inte borde ta för givet.
 Genom hela boken finns en viss attityd som jag inte kan göra annat än älska, och allt är berättad på ett väldigt fint sätt. Allt  boken var väldigt vackert på olika sätt, och väldigt känslosamt och känslosmittande. Jag kom på mig själv att sitta och le dumt när jag läste, och det hände att tårar rann ibland också.
 Jag blev väldigt glad när jag lärde mig att det finns en del två till boken. Den har redan kommit ut på engelska med titeln Pandemonium. En annan sak som gladde mig var att höra att filmrättigheterna redan är sålda och filmen är planerad till 2013. Det var en känsla jag fick när jag läste, att "detta skulle passa perfekt i en film".

 + Så otroligt vacker, så fin och så fantastisk
 – Att den tog slut. Fast det gör inget för det finns en del två.. Och sen kommer en del 3... Så egentligen finns inget dåligt.

/Alice

LÄS OCKSÅ: Ful–Scott Westerfield (Dessa böckerna påminner väldigt mycket om varandra..Så om du tyckte om den ena, läs den andra!)

Dyk i - Kate Cann

 Colette är sexton år och drömmer om en kille som brukar träna simning samtidigt som henne. Hon försöker ta kontakt, och lyckan är total när han också är intresserad av henne! Men det visar sig snart att de två har helt olika syn på det där med sex...
 Första kärleken kan vara besvärlig, speciellt om ens mamma är en enorm manshatare och är tillsammans med stans snyggaste kille.


 En väldigt typisk, tjejig och förutsebar bok. De få sakerna i boken som jag inte förväntat mig kändes väldigt malplacerade: det kändes som om författaren bara slängt in det för att göra boken mer "spännande". 
 I sammanfattning var boken bra, har inte jättemycket att klaga på, men den föll bara inte mig i smaken. Om man tycker om tjejiga böcker så är denna perfekt: kort och lättläst—men ändå full av kärlek och tjejproblem(och lösningar till tjejproblem).
 Det var en känsla jag fick från boken, eller snarare ett ord, och det var girlpower. 
 När jag läste mer om boken, såg jag att detta är del ett i en triologi om Art och Colette.. Personligen skulle jag inte orka läsa två böcker till om dem: kan bara tänka mig hur det skulle bli väldigt långtråkigt och tjatigt. Har väldigt svårt att föreställa mig hur Kate Cann—hur skicklig hon än är som författare—skulle lyckas att hålla kvar "spänningen" om alla tre böcker handlar om samma dilemma som denna boken handlade om: ha sex eller inte?


 + Tjejig, mysig, girlpower!
 – Förutsebar.


/Alice

Låt den rätte komma in — John Ajvide Lindqvist

 Året är 1981 och vintern har precis kommit till Stockholmsförorten Blackeberg. Människor strömmar på och av tunnelbanan, ungdomar sniffar lim i källarförråden och alkisgänget hänger på sin kinakrog. I en lägenhet sitter tolvåriga Oskar och läser skräcknoveller och drömmer om att hämnas på pojkarna som mobbar honom.
 En dag skakas förorten av ett brutalt mord, en pojke har hängts i skogen och tömts på blod. Livet i Blackeberg ska snart förändras, folk dras in i onda cirklar med makter som ingen kan stå emot. För Oskar förändras livet än mer: han möter sin första kärlek —grannflickan Eli. Men det är något otroligt speciellt med henne.

 Jag förstår inte varför Twilight blev så himla stor, medan den här boken inte blev det. Eller, visst är denna boken internationellt känd och allt, men ändå. Båda handlar om vampyrer, och båda innehåller kärlek, men Låt den rätte komma in är så mycket mer.....trovärdig på något sätt. och inte lika skrattretande som Twilight. Nu har jag ju inte sett filmen som är baserad på denna boken, men jag kan tänka mig att den är väldigt bra.
 Så, tillbaka till boken. Den var väldigt bra och jag tror inte att jag någonsin läst något liknande. Sällan hittar jag böcker som är så gripande, trovärdiga och spännande, allt på samma gång. Den var väldigt svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa och jag låg vaken flera timmar i sträck för att läsa mer mer och mer!
 Dock hade även den här boken sina nackdelar. I början, innan man riktigt kommit in i läsningen ordentligt, var de olika parallelhandlingarna väldigt förvirrande och det fanns lite för många namn att komma ihåg. Därför var det ibland lite svårt att hänga med i svängarna.
 Jag fann inte boken sådär jätteläskig—direkt. Alltså, den var otäck och hemsk, men inte på så sätt att jag satt på nålar medan jag läste och inte heller låg jag sömnlös av skräck. Visst fanns det något enstaka tillfälle då jag röd i hela kroppen kunde riktigt se en hemsk bild framför mig, men det var en gång. I en skräck-bok på mer än fyra hundra sidor borde det hända lite oftare.
 Trots detta älskade jag boken, och den är verkligen att rekommendera om du tycker om lite spänning och är över femton år. Visst kan man nog läsa boken om man är yngre, men språket är på vissa ställen en aning avancerat och den kan nog ge ett värre(hemskare) intryck hos den yngre målgruppen.

 + Spännande, trovärdig
 – Ibland förvirrande

/Alice

TRAILER TILL FILMEN LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN (LET THE RIGHT ONE IN)

Ingen grekisk gud, precis – Katarina Kieri

 Laura är femton år, och Anders Strandberg är runt trettiofem. Laura är elev, och Anders är lärare. Han är väl ingen grekisk gud, precis, men hon kan inte låta bli att tänka på honom. Och prata med honom. Och möta honom...

 Att läsa denna boken nästan direkt efter att ha läst En liten chock är väl inte det bästa, då det praktiskt taget är exakt samma sak, bara att denna handlar om en tjej som blir kär i en lärare, och i En liten chock är det en kille som blir kär i en lärarinna. Kul kul kul kul kul. Och väldigt nytänkande och varierat.
 Så, bara för att, var jag tvungen att kolla upp vilken av böckerna som kom först, och Ingen grekisk gud, precis släpptes 2004, medan En liten chock kom ut 2009. Så jag borde ju inte klaga på att Katarina Kieri är icke-nytänkande och tråkig. Fast, för sakens skull, så släppte Katarina von Bredow sin bok om ungefär samma situation 1999, så hon var ju liksom först av alla.
 Boken var varken superbra eller dödstråkig, den var bara en grådassig medelmåttig bok som inte riktigt följde någon röd tråd. För jag kan inte riktigt finna alldeles för många fel med den, men jag kan inte heller säga, "åh, den delen var så bra!".
 Sedan fanns det en sak, som förvirrade mig genom hela boken, och det var den där katten som nämndes överallt. Jag antar att det skulle vara en metafor för något, kanske hennes magkänsla, men jag hade ändå svårt att sammankoppla katten till resten av boken.

 + Bra, varierat språk
 – Alldeles för lik flera andra böcker

LÄS OCKSÅ: En liten chock – Johanna Lindbäck, Som om ingenting – Katarina von Bredow(bokus länk)

Sugar Rush - Julie Burchill

 Kim är femton år och hon kämpar för att få balans i sin tillvaro. Något som inte är det enklaste i en familj med en mamma som mentalt stannat i tonåren, en pappa som för det mesta tycker synd om sig själv och en minst sagt knäpp lillebror.
  När mamman lämnar familjen tvingas Kim att byta skola från privata High till den ökända, kommunala Ravendene. Där träffar hon Sugar, vackra, farliga Sugar. Tillsammans med henne blir Kims liv en hisnande färd mellan djup passion och en kamp för självständighet.

 Denna boken gör mig otroligt...besviken. För jag älskade storyn, handlingen och händelseförloppet, men tyvärr hade den så många dåliga sidor att jag aldrig kommer att rekommendera den till någon.
 Låt mig börja med språket. Det var extremt förvirrande och allmänt konstigt, med annorlunda(fel) ordval och inkorrekt byggda meningar. Ofta var personbeskrivningarna för korta, plus att många personer i boken hade flera smeknamn, som till exempel Zoe/Saint/Clements.
 Det hände också att nya personer dök upp i boken utan vidare och med väldigt odetaljerade personbeskrivingar, om ens något. Då blev jag väldigt förvirrad och det förstörde läsglädjen.
 En annan sak var att på MÅNGA ställen var boken skriven SÅHÄR med alldeles FÖR MÅNGA ord i STORA bokstäver: det var väldigt irriterande för att det blev extremt störande efter ett tag, och för att det förstörde läsrytmen genom att lägga betoning på helt fel ställen.
 Ibland var allt, inte bara personbeskrivingarna, en aning kortfattat och det var svårt att hänga med i allt som hände. Det blev att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa ett stycke igen och igen och igen för att jag skulle få en aning om vad som var på gång.
 På många ställen saknades det första eller det sista citationstecknet i ett citat, och det gjorde också att det var jobbigt att läsa för att man fick aldrig upp någon riktig "takt".
 Slutet var inget jag hatade, dock kan jag inte riktigt sätta ord på mina känslor om det. Dels tycker jag att de sista kapitlen var för...avslutande, liksom knöt ihop historien på ett sätt som fick mig att tänka på en snipp-snapp-slut-så-var-sagan-slut-saga. Personligen skulle jag föredra ett lite mer "cliffhanger-slut". Det allra sista i boken var väl lite oväntat men tyvärr alldeles för kortfattat: jag förstår fortfarande inte riktigt vad som hände.

 + bra handling och story.
 – alldeles för många fel—överallt!

/Alice