Jenny ska bo hos sin syster under några veckor på sommarlovet. På dagarna passar Jenny systerns barn, men på nätterna ligger hon och grubblar. Varför blir hon alltid van som tredje sist på gympan? Varför vill alla killar hångla med hennes kompis Charlie, och ingen med henne? Hur kommer det sig att hon fått all skit? Men under nattens tysta timmar tänker hon ut en plan. En superplan som det bara inte går att misslyckas med, särskilt inte med hennes Superschema. När hon börjar åttan i augusti ska alla få se - hon ska vara smal. För man kan ju inte bli fet om man äter noll procent fett?
Detta är en bok helt av min smak. Jag är en sådan "hemsk" människa som tycker om sorgligheter och hemskheter, så jag fastnade så fort jag sett framsidan.
Det finns ju redan så många böcker om ätstörningar, trots att jag inte läst många, men det känns som att denna boken sticker upp ur mängden. Ulrikas underbara sätt att förklara och beskriva, som påminner lite om Johanna Thydells, gör att man förstår bättre. Om man har fördomar om anorektiker kan man faktsikt inse vad det är som framkallar ätstörningarna.
Något av det viktigaste med boken, det är att läsa hela. Utan att avslöja för mycket ska jag försöka förklara varför: Ni har ju förstått att boken handlar om en flicka i tonåren som bantar, och det finns gott om sådana i världen. Det finns även de som har tankar i att banta, och om man slutar att läsa boken i mitten, blir budskapet fel. Det händer viktiga saker som kan få en att ändra sin uppfattning, men den slutar fel. Slutet var öppet och det gjorde lite fler fel i boken. Att den inte fick ett ordentligt slut fick mig att ändra uppfattningen helt ...
Det bästa med boken, det var nog Ulrikas sätt att skriva. Jag är ett stort fan av Johanna Thydell, och som jag nämnde tidigare, så skriver dom ganska likt. Skulle boken vara skriven av t.ex. Katarina von Bredow tror jag inte att den skulle vara lika gripande, mer som en i mängden, eftersom att det (som sagt) redan finns så många böcker om anorexia.
+ Ulrika Lidbo (alltså att det var hon som skrivit den), sticker upp ur mängden
- Ganska vanlig handling och slutet var inte så som det "borde varit". Det var ett ganska öppet slut, och det är väl okej i de flesta böcker, men i ett såhär viktigt ämne och problem borde den ha slutat på riktigt.
/Alice
