Vykort från Ingenmansland – Aidan Chambers

 Jacob Todd är i Amsterdam för att besöka sin näst intill okända farfars grav och för att se Anne Franks hus. Han får träffa Geertrui, som tog hand om Jacobs farfar när han sårats i kriget om Arnheim. Hon berättar om kriget och dagarna med Jacobs farfar, en berättelse full av drama och starka känslor som förändrar Jacob föralltid.

 Vi har alla de tillfällen i livet då vi blir tvingade att läsa en viss bok, och som vi avskyr det! Det behöver inte betyda att boken i fråga är dålig, men bara det att vi inte fått lov att välja den själva, att vi måste stressa oss igenom boken eller att vi sedan måste analysera den, gör att boken blir för allrid bannlyst och hatad.
 Och det är precis vad jag tänker om Vykort från Ingenmansland. Dötrist, urtråkig och allmänt dålig. Den var liksom så tråkig att jag inte kunde läsa i mer än tjugo minuter, för då somnade jag. Så extremt ointressant att det hände att jag bara ögnade igenom sidorna, läste lite meningar här och var för att bara hoppa över de värsta styckena..
 Men det fanns faktiskt inslag som var bättre än andra, den sista halvan, var allt inte lika olidlig som den första, till exempel. Det kan vara för att det äntligen kom in lite intressanta ämnen, lite kärlek, lite hur allt funkade på tiden när kriget tog plats, lite vänskap och inte bara minnen, minnen, minnen som jag inte kunde bry mig mindre om. De första kapitlen ur Geertruis perspektiv påminde mig om Grandpa Abe's eviga tjatande om sina upplevelser i The Simpsons.
 Vad som gjorde boken så olidlig, bortsett från vad jag redan nämnt, var också alla konstiga tidshopp och de (ibland) förvirrande meningarna och beskrivningarna.
 Jag tror att ni redan fått meddelandet jag vill få fram om boken: läs den inte.

 + någorlunda intressant till slutet
 – olidlig, dötrist, förvirrande

/Alice