Eld – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

DEL TVÅ I ENGELSFORS-TRIOLOGIN.
LÄS OM DEL ETT, CIRKELN HÄR

 De utvalda ska börja andra året på gymnasiet efter en lång sommar där de bara gått och väntat på demonernas nästa drag. Men när hotet dyker upp kommer det från ett håll de aldrig förutsett. Med tiden blir det alltmer uppenbart att något står väldigt fel till i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet, döda möter de levande. De Utvalda knyts allt tätare och blir påminda om att inte ens magi kan lindra olycklig kärlek eller laga ett krossat hjärta.

 Åh, jag har längtat efter denna bok så länge. Det var mer än ett år sedan jag läste ut cirkeln nu, så det var på tiden att Eld hamnade i min brevlåda. Och nu, när jag läst ut del två, kan jag knappt bärga mig tills del 3 kommer ut, när det nu händer.
 I början av boken var jag inte så charmad, dock. Den var aldrig tråkig, lite mer....seg, bara. Jag kände inte att jag inte kunde lägga ifrån mig boken, tvärtom, när jag blev trött lade jag ner den och började tänka på annat.
 Men när det spännande började, då var jag fast. Jag var i min egen bubbla, ingen kunde prata med mig och jag kunde inte sova eller koncentrera mig på annat. Tror inte att jag skulle kunnat lägga ifrån mig boken om det så började brinna runt mig.
 I helhet var boken så otroligt bra, och den innehöll flera välbehövliga återblickar och minnen från Cirkeln, bok ett i serien. Trots det sega i början, så var mer än tre fjärdedelar av boken så väldigt fantastiskt hypnotiserande att jag inte bryr mig om det. Så, då kan jag ändå säga att jag inte kunde hitta något fel med boken, och att den är helt perfekt...den har allt! Kärlek, tonårsproblem, magi, spänning... Jag har inte lagom många fingrar och tår för att räkna upp allt som är bra i Eld.

 + Visst hör man detta ofta, men ALLT (och jag menar det!)
 – Måste vänta ännu mer tills del tre kommer ut.

Låt den rätte komma in — John Ajvide Lindqvist

 Året är 1981 och vintern har precis kommit till Stockholmsförorten Blackeberg. Människor strömmar på och av tunnelbanan, ungdomar sniffar lim i källarförråden och alkisgänget hänger på sin kinakrog. I en lägenhet sitter tolvåriga Oskar och läser skräcknoveller och drömmer om att hämnas på pojkarna som mobbar honom.
 En dag skakas förorten av ett brutalt mord, en pojke har hängts i skogen och tömts på blod. Livet i Blackeberg ska snart förändras, folk dras in i onda cirklar med makter som ingen kan stå emot. För Oskar förändras livet än mer: han möter sin första kärlek —grannflickan Eli. Men det är något otroligt speciellt med henne.

 Jag förstår inte varför Twilight blev så himla stor, medan den här boken inte blev det. Eller, visst är denna boken internationellt känd och allt, men ändå. Båda handlar om vampyrer, och båda innehåller kärlek, men Låt den rätte komma in är så mycket mer.....trovärdig på något sätt. och inte lika skrattretande som Twilight. Nu har jag ju inte sett filmen som är baserad på denna boken, men jag kan tänka mig att den är väldigt bra.
 Så, tillbaka till boken. Den var väldigt bra och jag tror inte att jag någonsin läst något liknande. Sällan hittar jag böcker som är så gripande, trovärdiga och spännande, allt på samma gång. Den var väldigt svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa och jag låg vaken flera timmar i sträck för att läsa mer mer och mer!
 Dock hade även den här boken sina nackdelar. I början, innan man riktigt kommit in i läsningen ordentligt, var de olika parallelhandlingarna väldigt förvirrande och det fanns lite för många namn att komma ihåg. Därför var det ibland lite svårt att hänga med i svängarna.
 Jag fann inte boken sådär jätteläskig—direkt. Alltså, den var otäck och hemsk, men inte på så sätt att jag satt på nålar medan jag läste och inte heller låg jag sömnlös av skräck. Visst fanns det något enstaka tillfälle då jag röd i hela kroppen kunde riktigt se en hemsk bild framför mig, men det var en gång. I en skräck-bok på mer än fyra hundra sidor borde det hända lite oftare.
 Trots detta älskade jag boken, och den är verkligen att rekommendera om du tycker om lite spänning och är över femton år. Visst kan man nog läsa boken om man är yngre, men språket är på vissa ställen en aning avancerat och den kan nog ge ett värre(hemskare) intryck hos den yngre målgruppen.

 + Spännande, trovärdig
 – Ibland förvirrande

/Alice

TRAILER TILL FILMEN LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN (LET THE RIGHT ONE IN)

Ingen grekisk gud, precis – Katarina Kieri

 Laura är femton år, och Anders Strandberg är runt trettiofem. Laura är elev, och Anders är lärare. Han är väl ingen grekisk gud, precis, men hon kan inte låta bli att tänka på honom. Och prata med honom. Och möta honom...

 Att läsa denna boken nästan direkt efter att ha läst En liten chock är väl inte det bästa, då det praktiskt taget är exakt samma sak, bara att denna handlar om en tjej som blir kär i en lärare, och i En liten chock är det en kille som blir kär i en lärarinna. Kul kul kul kul kul. Och väldigt nytänkande och varierat.
 Så, bara för att, var jag tvungen att kolla upp vilken av böckerna som kom först, och Ingen grekisk gud, precis släpptes 2004, medan En liten chock kom ut 2009. Så jag borde ju inte klaga på att Katarina Kieri är icke-nytänkande och tråkig. Fast, för sakens skull, så släppte Katarina von Bredow sin bok om ungefär samma situation 1999, så hon var ju liksom först av alla.
 Boken var varken superbra eller dödstråkig, den var bara en grådassig medelmåttig bok som inte riktigt följde någon röd tråd. För jag kan inte riktigt finna alldeles för många fel med den, men jag kan inte heller säga, "åh, den delen var så bra!".
 Sedan fanns det en sak, som förvirrade mig genom hela boken, och det var den där katten som nämndes överallt. Jag antar att det skulle vara en metafor för något, kanske hennes magkänsla, men jag hade ändå svårt att sammankoppla katten till resten av boken.

 + Bra, varierat språk
 – Alldeles för lik flera andra böcker

LÄS OCKSÅ: En liten chock – Johanna Lindbäck, Som om ingenting – Katarina von Bredow(bokus länk)

Sugar Rush - Julie Burchill

 Kim är femton år och hon kämpar för att få balans i sin tillvaro. Något som inte är det enklaste i en familj med en mamma som mentalt stannat i tonåren, en pappa som för det mesta tycker synd om sig själv och en minst sagt knäpp lillebror.
  När mamman lämnar familjen tvingas Kim att byta skola från privata High till den ökända, kommunala Ravendene. Där träffar hon Sugar, vackra, farliga Sugar. Tillsammans med henne blir Kims liv en hisnande färd mellan djup passion och en kamp för självständighet.

 Denna boken gör mig otroligt...besviken. För jag älskade storyn, handlingen och händelseförloppet, men tyvärr hade den så många dåliga sidor att jag aldrig kommer att rekommendera den till någon.
 Låt mig börja med språket. Det var extremt förvirrande och allmänt konstigt, med annorlunda(fel) ordval och inkorrekt byggda meningar. Ofta var personbeskrivningarna för korta, plus att många personer i boken hade flera smeknamn, som till exempel Zoe/Saint/Clements.
 Det hände också att nya personer dök upp i boken utan vidare och med väldigt odetaljerade personbeskrivingar, om ens något. Då blev jag väldigt förvirrad och det förstörde läsglädjen.
 En annan sak var att på MÅNGA ställen var boken skriven SÅHÄR med alldeles FÖR MÅNGA ord i STORA bokstäver: det var väldigt irriterande för att det blev extremt störande efter ett tag, och för att det förstörde läsrytmen genom att lägga betoning på helt fel ställen.
 Ibland var allt, inte bara personbeskrivingarna, en aning kortfattat och det var svårt att hänga med i allt som hände. Det blev att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa ett stycke igen och igen och igen för att jag skulle få en aning om vad som var på gång.
 På många ställen saknades det första eller det sista citationstecknet i ett citat, och det gjorde också att det var jobbigt att läsa för att man fick aldrig upp någon riktig "takt".
 Slutet var inget jag hatade, dock kan jag inte riktigt sätta ord på mina känslor om det. Dels tycker jag att de sista kapitlen var för...avslutande, liksom knöt ihop historien på ett sätt som fick mig att tänka på en snipp-snapp-slut-så-var-sagan-slut-saga. Personligen skulle jag föredra ett lite mer "cliffhanger-slut". Det allra sista i boken var väl lite oväntat men tyvärr alldeles för kortfattat: jag förstår fortfarande inte riktigt vad som hände.

 + bra handling och story.
 – alldeles för många fel—överallt!

/Alice

En liten chock – Johanna Lindbäck

 När Gustav började gymnasiet hade han hoppats på tre saker, en flickvän (eller bara en tillfällig tjej att ha sex med), en massa kompisar med samma intressen som honom och en ny personlighet. Nu är studenten bara ett par månader iväg och Gustav har nästan gett upp hoppet. Men så bildar han en pakt med Elin i klassen: de ska göra något oväntat, något som gör dem mindre missnöjda med sina förutsägbara liv...

 Första gången jag hörde om denna boken suckade jag och tänkte, vad skiljer denna boken från alla andra böcker om mobbade killar i skolan som försöker att vända sitt liv? Jag har liksom undvikit alla chanser jag haft att få läsa boken, bara för att jag tagit förhastade slutsatser. Men, så hände det sig att min kompis gav mig boken och sa, läs den! Jag var lite skeptisk till början men jag tänkte, varför inte? Jag har inget bättre att läsa och tänk om den faktiskt är så bra som min kompis sagt. Så jag öppnade boken en kväll och fann mig själv, två timmar senare, fortfarande fast i boken. Hoppsan, jag hade visst fel.
 Boken är verkligen inte vad man förväntar sig, Gustav är inte något sorgligt mobboffer som alla borde tycka synd om, han är en helt vanlig gymnasiekille. Han har vänner, det finns inte ens någon som är elak mot honom.
 Jag tyckte mycket om boken för att personligen kände jag igen mig i den, inte för att jag är kille, eller går i gymnasiet, men ändå. Och jag tror att det finns fler personer därute som kan känna igen sig i Gustavs situation.
 + Väldigt bra, läsaren kan känna igen sig i problemen.
 – Slutet var väl inte riktigt vad jag hoppats..

Vykort från Ingenmansland – Aidan Chambers

 Jacob Todd är i Amsterdam för att besöka sin näst intill okända farfars grav och för att se Anne Franks hus. Han får träffa Geertrui, som tog hand om Jacobs farfar när han sårats i kriget om Arnheim. Hon berättar om kriget och dagarna med Jacobs farfar, en berättelse full av drama och starka känslor som förändrar Jacob föralltid.

 Vi har alla de tillfällen i livet då vi blir tvingade att läsa en viss bok, och som vi avskyr det! Det behöver inte betyda att boken i fråga är dålig, men bara det att vi inte fått lov att välja den själva, att vi måste stressa oss igenom boken eller att vi sedan måste analysera den, gör att boken blir för allrid bannlyst och hatad.
 Och det är precis vad jag tänker om Vykort från Ingenmansland. Dötrist, urtråkig och allmänt dålig. Den var liksom så tråkig att jag inte kunde läsa i mer än tjugo minuter, för då somnade jag. Så extremt ointressant att det hände att jag bara ögnade igenom sidorna, läste lite meningar här och var för att bara hoppa över de värsta styckena..
 Men det fanns faktiskt inslag som var bättre än andra, den sista halvan, var allt inte lika olidlig som den första, till exempel. Det kan vara för att det äntligen kom in lite intressanta ämnen, lite kärlek, lite hur allt funkade på tiden när kriget tog plats, lite vänskap och inte bara minnen, minnen, minnen som jag inte kunde bry mig mindre om. De första kapitlen ur Geertruis perspektiv påminde mig om Grandpa Abe's eviga tjatande om sina upplevelser i The Simpsons.
 Vad som gjorde boken så olidlig, bortsett från vad jag redan nämnt, var också alla konstiga tidshopp och de (ibland) förvirrande meningarna och beskrivningarna.
 Jag tror att ni redan fått meddelandet jag vill få fram om boken: läs den inte.

 + någorlunda intressant till slutet
 – olidlig, dötrist, förvirrande

/Alice

Hunger games – The world will be watching

HUNGERSPELEN – FILM

Nordamerika har blivit uppdelat i tolv distrikt– och en huvudstad. Som påminnelse av ett uppror, är det dags för de årliga Hungerspelen, där en pojke och en flicka väljs ut från varje distrikt för att genast skickas till huvudstaden där de blir stylade, tränade och sedan skickas ut på en arena. Där ska alla kämpa för sitt liv.. 24 kommer in, men det finns bara 1 vinnare.

 OOHHH! Vad jag inte trodde att filmen skulle vara såhär bra! Den var allt jag önskat och lite till, och jag menar det. Visst, det var vissa grejer som inte var som de var i boken, det konstigaste av allt var att de gjorde trefingers-honnören alldeles för tidigt. Men trots det, och lite annat som jag inte kan avslöja utan att förstöra allt, var filmen otroligt, extremt bra och mer än sevärd.

 Något som jag stör mig på i hungerspelen-sammanhang, är hur folk verkligen försöker att göra det till en ny Twilight. De bär tröjor med texten "team Peeta" eller "team Gale" och bråkar om vem som är bäst och blablabla. Jag menar, ha en favorit, men snälla, ge inte filmproducenter ett skäl att skapa en parodi av hungerspelen. . Inte för att jag har något emot Twilight, tvärtom: jag älskar det, men hungerspelen är så mycket...bättre, så annorlunda, liksom. Och det är inte bara ett triangeldrama som i Twilight, det är så mycket mer som fokus borde ligga på; all action, spänningen, dramat...

 + bara se den!
 – hur folk försöker att göra detta till en ny twilight.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten - Mark Haddon

(först vill jag be otroligt mycket om ursäkt för den extremt dåliga uppdateringen. men mitt internet lade av och ville inte komma tillbaka förrän nu i veckan..)

 Christopher har Aspergers. Han kan alla världens länder och dess huvudstäder och alla primtal upp till 7057. Vad han inte förstår, är människor och deras svårtydda känslor och handlingar.
 Det här är berättelsen om när Christopher följer fotspåren av sin största idol, Sherlock Holmes, för att ta reda på vem som mördade grannfruns hund. Han hamnar i ett äventyr där han inte bara kämpar för att förstå andra, men också för att få andra att förstå honom. I mordgåtan ligger annat begravt – lögner som ändrar hela hans tillvaro.

 Oj. Vilken upplevelse. Det kändes som om jag befann mig i Christophers huvud, som om jag själv var autistisk och försökte att lösa gåtan om vem som mördade grannhunden. Och så nytänkande, att berätta ur Christophers perspektiv istället för att bara berätta om vad som hände. Jag njöt faktiskt av felstavningarna och de grammatiska felen som dök upp här och där, för de gav en så bra stämning, gjorde liksom boken hel.
 Dock hände det att texten svävade iväg från ämnet lite väl mycket då och då, när Christopher berättade om saker som bara förvirrade mig, som när han förklarade matte, eller pratade om astronauter..
 Trots det kändes boken väldigt...smart, intelligent, liksom. Budskapet var väldigt tydligt men också väldigt fint och lite typiskt, att inte ge upp och att hitta rätt väg i livet, vem man än är.

 + väldigt fin och smart och nytänkande
 – inbland var den lite svår att förstå

LÄS OCKSÅ: Pucko

Mitt perfekta liv - Sarah Dessen

 Det kommer att bli en lång sommar för Macy, som ska arbeta på biblioteket, plugga ordkunskap och kämpa för att vara så perfekt som möjligt  — ivrigt påhejad av sin arbetsnarkoman till mamma. Men oväntade saker händer. Av slump får Macy jobb på en cateringfirma, där hon får nya vänner och lär känna Wes: en otroligt snygg kille med mörkt förflutet. Men till sin förvåning märker Macy att hon kan prata med honom om allt, sina rädslor, sin komplicerade pojkvän, och till och med om sin döda pappa.

 Precis som Dessens tidigare böcker sprider denna en underbar känsla av sommar. Den var också, som de tidigare böckerna, lättläst och tydlig trots bokens längd.
 Boken började bra med flera tillbakablickar som gjorde det enkelt att komma in i handlingen utan förvirring, utan att behöva gå tillbaks och läsa stycken igen. Den fortsatte lika tydlig och enkel genom hela boken, men det gjorde den varken långtråkig eller ointressant - tvärtom. Det gjorde det enkelt att hänga med i handlingen och ägna sig helhjärtat åt det istället för att sitta och fundera på vad författaren menat. En annan sak var att, trots att jag inte kunde känna igen mig i någon av situationerna i boken, kändes allt otroligt angeläget.
 Som slutsats vill jag säga, om du inte tyckt om tidigare Sarah Dessen böcker, kommer du nog inte att tycka om denna. Men är du, som jag, ett fan av hennes verk: läs den!
 + Somrig, bra handling, lättläst
 – Originaltiteln (The Truth About Forever) passar boken bättre än den svenska titeln.

/Alice

LÄS OCKSÅ:   Mycket mer än så  , Sommaren jag blev vacker

Silence – Becca Fitzpatrick

UPDATE: Svensk titel: Noras val
(tack för hjälpen!!)

 Nora vaknar upp en dag i en kyrkogård, utan att minnas något om hur hon kom dit. Tiden som följer spenderar Nora med att försöka att lista ut vad som har hänt henne, hur det kommer sig att hon inte minns flera månader av sitt liv. Och vem är den mystiska pojken som hemsöker hennes drömmar och som hon aldrig kan sluta tänka på?

 Det är svårt att skriva om boken, mest för att jag är rädd att förstöra något. Men iallafall. Låt mig börja med att berätta om något otroligt konstigt: var jag än letar, hittar jag inte den svenska versionen av denna boken. Den verkar inte finnas till salu, den verkar inte ens vara påväg. Jag har sökt igenom alla sidor jag kunnat komma på, men: inget. Så det får bli att jag uppdaterar detta inlägget så fort jag har fått info. Tack så mycket för hjälpen att hitta titeln på svenska!

 Annars, var boken helt fantastisk som vanligt. Början var otroligt bra, med flera välbehövda återblickar – eftersom att det var ett tag sedan del 2 kom ut. Beskrivningarna var skickligt skrivna och allmänt bra och verkliga. Hela boken var väldigt känslofylld, med många blandade känslor, jag hann uppleva både glädje och sorg och allt mittemellan under tiden jag läste. 

 Jag upptäckte att, när jag läste den första boken ur Ängel-serien på engelska, att den är så otroligt mycket bättre på originalspråket! Allt kändes mer logiskt, och bara bättre på alla sätt. Ett av skälen kan ju också vara att Noras val var bättre än de tidigare böckerna i serien, men språket spelar också en stor roll.

 Hela boken var spännande — rakt igenom, på ett eller annat sätt. Jag fastnade direkt och det var otroligt svårt att släppa boken när jag väl börjat läsa. Och precis som jag sagt om tidigare böcker, kändes allt i boken så otroligt verkligt. Det kändes som att nefiler och fallna änglar tillhör vardagen, som om jag hör talas om det varje dag.

 En fantastisk bok – kort och gott.

 + En strålande tolkning av 'Dark Romance'- genren, otroligt bra och spännande.

 – Det är den näst sista boken i en av de bästa serierna jag någonsin läst: slutet är nära...

/Alice

LÄS OCKSÅ: Fallen ängel (del 1) & Förlorad ängel (Del 2)

Året som gick ... 2011

(Klicka på länkarna för att se en recension av det nämnda.)

FEBRUARI Ritta Jacobsson släpper en ny ungdomsdeckare om Afrodite: Afrodite och ödet.

MARS Den svenska filmen Hur många lingon finns det i världen? börjar gå på bio; Marcus Sedgwicks roman De som går igen släpps för försäljning, precis som del två i Rachel Wards serie Döden i dina ögon: Arvet  och del två i Maggie Stiefvaters serie om Mercy Falls vargar: Feber.

MAJ I maj släpps många populära böcker i bokhandlarna. Del två i serien om Belly, Ingen sommar utan dig av Jenny Han, del två i trilogin Ängel, Förlorad Ängel av Becca Fitzpatrick och Peter Barlachs succé Fifteen love är bara tre av alla böcker som gavs ut under maj 2011.

JUNI En fjärde film om den populära piraten Jack Sparrow börjar gå på bio, Pirates of the Caribbean: i främmande farvatten.

JULI Martin Jerns bok Affektion släpps i bokhandlarna; Den sista filmen om Harry Potter börjar gå på bio: Harry Potter och Dödsrelikerna – del 2.

SEPTEMBER Katarina von Bredow släpper en ny, efterlängtad bok – Flyga högt. Den mysiga filmen Niceville börjar visas i salongerna, precis som komedin Crazy, stupid, love och Contagion.

OKTOBER Feelgood-filmen Footloose släpps på bio.

NOVEMBER Den efterlängtade del 1 av den sista Twilight filmen, Breaking Dawn, börjar gå på bio

DECEMBER Hollywood-tolkningen av del 1 av Stieg Larssons populära Millennium-triologi släpps på bio, The Girl with the Dragon tattoo.

The Girl with the Dragon Tattoo

 Mikael Blomkvist är en en finansreporter, fast besluten om att återställa sin heder efter att blivit dömd för förtal. Han blir anlitad av en av Sveriges rikaste män, Henrik Vanger, för att komma till botten av ett gammalt nerlagt fall – för fyrtio år sedan försvann Vangers älskade systerdotter Harriet spårlöst, troligen mördad. Blomkvist åker ut till en avlägsen ö på den frusna svenska kusten, omedveten om vad som väntar honom.

 Samtidigt är Lisbeth Salander, en ovanlig men genial datahacker, anställd för att göra en säkerhets-prövning på Mikael Blomkvist, ett jobb som till slut leder till att hon går med Mikael i sin undersökning av vem som mördade Harriet Vanger.

 Skillnaden mellan den svenska versionen och Hollywood-versionen av denna filmen är så otroligt stor, att det är väldigt svårt att nämna annat vid recensering av filmen.

 För det första, så är Sverige illustrerat så otroligt annorlunda, i den amerikanska versionen ser man Sverige som mörkt, grått och otroligt mycket sprit överallt. Det är aldrig varken sommar eller höst: det enda man hinner se är en liten hint av vår, innan det är jul igen och mer snö faller.

 Rollvalen i filmen är både bra och dåliga, Daniel Craig som Blomkvist kändes en aning genialiskt och perfekt – något jag tyvärr inte kan säga om valet av skådespelare för rollen som Salander. Rooney Mara ser alldeles för snäll och oskyldig ut med sina ljusa ögonbryn och gröna ögon för att passa i Salanders kläder och smink. Det var flera rollval i filmen som jag kom mig att ifrågasätta, som till exempel valet av Salanders vårdnadshavare, och några mer.

 På flera ställen i filmen slängde man in ord på svenska, som 'skål', och 'tack', och jag kan tänka mig att det kan leda till stor förvirring hos icke-skandinaviska tittare. Det hände att det stod saker på löpsedlar och liknande, utan textning för icke-svenskar, vilket jag kan tänka mig vara konstigt för de som inte förstår svenska.

 Vissa detaljer i filmen kommer inte fram så snabbt som de borde för att man som tittare ska förstå poängen med filmen – som det faktum att Salander är datahacker. Det får man själv lista ut – eller så kanske man borde veta det innan man går på filmen? – tills någonstans strax efter mitten av filmen, då det äntligen(?) är avslöjat, och jag kan tänka mig att filmen kändes en aning vettigare efter det.

 Det är svårt att komma till en slutsats om filmen, jag har givit er mina tankar, och nu är det upp till er att bestämma om ni vill se den eller inte.

 + Spännande, Svår att glömma;

 – Inte ens nära den svenska filmen.

REGI: David Fincher

MED: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, m.fl.

/Alice

Affektion - Martin Jern

 "När jag var tolv år gammal dog en flicka på ett kalas. Eller eventuellt så var det ett party. Det var precis i gränslandet så jag minns inte vad vi kallade det. Något kalas blev det i alla fall inte. Och party tror jag få skulle våga kalla det i efterhand."

 Kate Mess är sexton år och bor i Helsingborg. I flera år har hon levt ett utsvävande liv med killar, alkohol och droger. I ett desperat försök att slippa sitt förflutna flyttar hon till sin syster i Malmö, men spökena från hennes gamla liv gör sig hela tiden påminda. Speciellt Ali, som var Kates bästis i tio år, nu för tiden träffas de sällan, men de var oskiljaktiga ända tills dom var tolv och Zara hittades död i frysboxen.

 Oj, vad vackert. Men samtidigt, vad fult. Otroligt många känslor och tankar snurrar i mitt huvud efter att ha läst ut alla de 150 sidorna i Martin Jerns Affektion. Den var otroligt mörk och ful. Och väldigt vacker och konstnärlig. En sak kan jag säga klart: Den är omöjlig att sluta tänka på.

 På flera ställen i boken var jag otroligt förvirrad, och på vissa ställen ville jag inte förstå, men för det mesta var det omöjligt att slita sig från den lite för korta boken.

 Jag fick en känsla av att jag tittade in i Kates huvud, att jag fick höra hennes tankar och vara henne för ett par timmar. Det kändes nästan som att jag inkräktade, som om jag var någonstans jag inte borde vara. Jag fick se mobbning, svek, och allt annat skit en oturlig tonårstjej kan råka ut för, för att i slutet gråta.

 Om du fixar att läsa hemskheter, om du tycker om att få veta vissa människors sanning, läs Affektion. Läs den. Du kommer inte att ångra dig, när du väl gett boken en chans.

 + Som att jag var Kate för en dag, kändes otroligt verkligt.

 – För kort, inte en bok för alla.

LÄS OCKSÅ: Bryta om - Åsa Anderberg Strollo

/Alice

Strimmor av hopp - Ruta Sepetys

 Lina är bara femton år när Sovjetunionens hemliga polis en kväll bryter sig in i familjens hus och för bort dem.
 Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från sin pappa och tvingas upp i en smutsig tågvagn tillsammans med en stor grupp andra Litauer. Där påbörjas resan mot ett ogästvänligt fånläger i Sibirien, där de måste jobba hårt för en snål matranson.
 Det är svåra år som följer, och endast de utsattas viljestyrka, kärlek och hopp som får familjen att ta sig igenom dagarna. Men är det nog för att de ska överleva?

 I början, när jag läste boken tyckte jag inte om den alls. Den var seg, konstig och ganska långtråkig. Men när jag tog mig en extra titt, och började läsa mer och längre stycken i taget, insåg jag hur bra den faktiskt är och hur viktigt det är att en händelse som den här inte bara glöms bort, något som kan vara enkelt gjort – den hamnar i skuggan av Förintelsen och Andra Världskriget.
 Boken är lättläst och spännande, dock måste jag säga att jag hade svårt för ordvalen på vissa ställen, och de otroligt konstiga liknelserna och metaforerna. Förutom det, är boken en perfekt – lagom gripande, mycket spännande och otroligt intressant – tonårsbok för de som vågar se sanningen i vitögat.
 Det bästa med boken var att allt har varit på riktigt. Jag har svårt att läsa sådana här böcker med tanken på att det har suttit någon (sjuk) människa och fantiserat ihop dessa hemska förhållandena. Men om det har varit på riktigt, om det är en medborgare som tagit på sig ansvaret att skriva ner något såhär viktigt, då är en annan sak. Då kan jag tillåta mig själv att känna medlidande och sorg på ett annat sätt.
 Som slutsats; klarar du böcker som berättar sanningen – hur hemsk och skrämmande den än kan vara – läs boken, den är värd det.
 + Spännande och "lagom gripande". Sann och intressant.
 – Kan vara lite väl hemsk och sann.
/Alice

Breaking Dawn del 1

 Det är dags för bröllop, och den obegripliga kärleken mellan Bella och vampyren Edward växer starkare för varje minut. Men ett par dagar in på smekmånaden känner Bella hur något växer i henne, okontrollerat och smärtsamt. Något som tar all näring från hennes kropp, och långsamt bryter ner henne inifrån.

 Wow, wow, och återigen wow. Jag måste säga att filmerna blir bättre för varje film som kommer, precis som skådespelarna och specialeffekterna, och det är ovanligt i både film- och boksammanhang.

 Filmen var sprängfull av kärlek, drama och lite mer kärlek. Inte bara kärlek-kärlek mellan Bella och Edward, utan också kärlek till vänner, familj, ett knappt existerande monster som äter upp en inifrån..

 Vad jag märkt i andra serier, när det är dom sista filmerna, är att författarna lägger till fler skämt. Det upptäckte jag även här, och jag vet att jag, personligen, inte skulle ha behövt skämten: jag skulle älskat filmen lika mycket utan dom, men det var ändå bra att dom var där, som ett litet avbrott mitt i det seriösa.

 Om jag inte varit alldeles klar med min poäng: Jag älskade filmen otroligt mycket, och vet att jag kommer att se den ett (tvåsiffrigt) antal gånger innan nästa film kommer. Den kvalificerar sig nog till en av dom bästa filmerna jag sett på länge och den är absolut den bästa i Twilight-serien.

 När jag senare har läst recensioner av filmen, har jag sett att de flesta inte tycker om den. Jag har sett de flesta orsaker. "Sadistiskt kvinnovåld" SvD (som jag absolut inte förstår, var är det sadistiska? Visst, hon skadas, men vem njuter av det?) "Vi kan inte helt komma till tanken att acceptera Bellas val att gifta sig och ligga med en vampyr vid 18 års ålder" CNN ... Allt visar att filmen passar för yngre, och baserat på medelåldern i biosalongen skulle jag uppskatta målgruppen att vara under 30 (snälla, rätta mig om jag fått för mig fel!).

 Men, som en liten slutsats: SE DEN !

 + Full av kärlek, och mycket drama ... Svårt att sluta tänka på den, svårt att bara se den en enda gång!

 - Nästa del kommer inte förrän om ett HELT ÅR!

Five flavors of dumb - Antony John

 Piper har fått äran att vara manager till skolans hetaste rockband - i utbyte mot att hon fixar dem en betald spelning på en månad. Det finns bara ett problem. Hon kan inte säga om de är något bra.
  Det är svårt att döma musik när du är döv.

 Än en gång en bok som inte finns, och inte verkar planera att komma, på svenska. Och än en gång är det sjukt synd. För än en gång är detta en av dom bästa böckerna jag läst på länge! Så otroligt mysig och rolig, faktiskt tillochmed en aning spännande. Det fanns många små konflikter, som vävdes ihop, och många olika personligheter man fick lära känna på bara 340 sidor.
 Det bästa var handlingen, helt klart. Så oväntad och annorlunda, men också så lätt att gå fel. Men nej, Antony John lyckades felfritt med en fantastisk roman som gärna får ha en uppföljare eller två.
 Ett stort minus är ju, som sagt, att den inte finns på svenska. Men det behöver inte förstöra något. Den finns fortfarande att köpa på Bokus och trots att författaren använder många avancerade ord i boken, får man lätt flyt och boken tar slut snabbare än förväntat. De avancerade orden är till stor del beskrivande, och man klarar sig dom för att förstå skämten och handlingen.
 + Handlingen!
 - Jag tyckte om "ordbeskrivningarna", men det var bara två sådana: det kunde lätt varit fler. Och den finns inte på svenska.

/Alice

Footloose - en fantastisk mix av allt en bra film behöver!

 Ren MacCormack flyttar från storstaden Boston till sydstatsstaden Bomont, där han upplever en stor kulturchock. För ett par år sedan skakades staden av en tragisk bilolycka, där fem tonåringar dog. Stadens överhuvud, pastor Shav Moore reagerade genom att sätta upp strikta regler, som förbjuder hög musik och dans på allmänna platser, och ett utegångsförbud för alla under arton.
 Men Ren är inte villig att acceptera det, och han utmanar förbudet och väcker nytt liv i staden.

 Hej, feelgood! Detta är verkligen den bästa dansfilm jag någonsin sett, och den innehåller lite av allt! Mycket dans, men också lite drama, kärlek, fight, sorgligt och roligt, och när filmen var slut, då var det väldigt svårt att hålla fötterna stilla. Med blandningen av alla ingredienser till en fantastisk film, tror jag att man inte behöver vara ett stort fan av dans för att se den, man kan njuta av filmen utan vidare koppling till vad som händer.
 Det är en film som inte kräver mycket: man behöver inte tänka eller lista ut något dolt budskap, vilket gör den perfekt dygnet runt, året runt. Den kan passa alla åldrar, dock tror jag att tonåringar tycker bäst om den, och jag tror att det finns många som kan känna igen sig i scener i filmen.
 Är detta inte din film-genre alls? Se den ändå, prova något nytt! :)
 + Underbar, feelgood till tusen!
 - Kan vara yttepyttelite överdriven ibland..

/Alice

Flyga högt - Katarina von Bredow

 Det finns koder, regler liksom, över saker man bara inte gör. Som när man kommer ny till klassen. Då handlar det om att inte synas för mycket, vara lagom. Att glida in och bli en i mängden.
 Så gör inte Silja. Hon gör allt tvärtom.
 Vendela är femton år och har precis börjat nian. Hon tycker att det är ganska skönt att vara tillbaka: det står skrivet hur dagarna kommer att bli. Och så får hon träffa Nils, förstås.

 Men den tredje dagen i skolan kommer Silja, en ny tjej i klassen. Hon tar plats och struntar helt i alla oskrivna regler. Hon sitter var hon vill, umgås med vem hon vill -- hon verkar inte ens vilja smälta in i klassen.
 Är hon korkad, trotsig eller urstark? Ingen vet, men sensationen är ett faktum, och plötsligt gäller inte den givna rangordningen. Roller fördelas om och inget är längre självklart.

 I början var jag otroligt tveksam för denna boken. Innan jag läste den var jag hur uppspelt som helst, en ny bok av Katarina von Bredow kommer ju inte varje dag, men när jag läst ett par sidor var det enda jag kunde tänka på Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Det var otroligt störande och tanken släppte inte förrän efter de hundra första sidorna: perfekt, där rök en tredjedel av vad som kunde varit superbra.
 En annan sak jag tyckte var att jag satt inte klistrad, som med andra KvB-böcker, och den kändes en aning typisk. Jag kände att jag saknade beskrivningar av huvudpersonen, Vendela. Eftersom att alla andra karaktärer var ordentligt beskrivna kändes det nästan som ett ofrivilligt misstag, som om hon hade glömt det.
 Efter de första hundra sidorna var den dock mycket bättre, och jag njöt av att sträckläsa de resterande tvåhundra. Det var först då jag kunde hitta olikheter från Tusen gånger starkare, och därmed först då jag kunde släppa tankarna från den.
 Det var också då boken skiljde sig mer och mer från tidigare KvB-böcker, först då den inte kändes lika typisk och uttjatad.
 En sak jag verkligen tyckte om var hur, när någon kom med en romantisk kommentar, personen som pratat var så nervös att repliken förstördes helt och bara blev pinsam. Det gjorde boken mer underhållande än hennes tidigare böcker.
 + Mer underhållande än KvB's tidigare böcker ...
 - Väldigt lik Tusen gånger starkare de första hundra sidorna


LÄS OCKSÅ: Tusen gånger starkare - Christina Herrström

/Alice

En dag

  Dexter och Emma lär känna varandra dagen innan de ska ta sin universitetsexamen, den 15 juli. Dagen efter går de olika vägar och de börjar leva sina egna liv på var sitt håll. Åren går, och livet visar sig inte bli riktigt som någon av dem hade tänkt sig den dagen.
 I tjugo år får vi följa Dexter och Emma den 15 juli, då deras vägar tillfälligt korsas genom åren. Vi får följa dem genom skratt och tårar, gräl och möjligheter som går till spillo, och genom en unik vänskap som lever för alltid.

  Oj, det här är svårt. Jag vet inte ens vad jag tycker om filmen än. Den var förvirrande, men ändå ganska fin och romantisk. Det jag aldrig förstod under de två timmarna i biomörkret var varför allt hände den 15 juli. Visst, det var någon speciell dag, så långt fattade jag, men sen? Jag uppfattade aldrig namnet på dagen, det var nog något kyrkligt, men jag tror ärligt talat inte att det skulle hjälpa mig.

 Först till det bra: den var mysig och fin, jag gillade den komplicerade kärlekshistorian, jag gillade till och med att den var väldigt förutsägbar och hur man hela tiden väntade på att en viss sak skulle hända. En väldigt bra sak var att eftersom att man fick se en dag varje år, missade man ganska mycket, men dom sydde in det i konversationerna så att det lät som att det kom naturligt. Det blev inte sådär konstigt som ”Åh, kom du ihåg, när den och den dog i år?”…

 Nu till det dåliga: den var sjukt förvirrande, jättekonstig och den otroligt oväntade vändningen runt 2005 förstörde nästan.

 + Fin, komplicerad kärlekshistoria

 - Förvirrande, konstig m.m.

REGI: Lone Scherfig

MED: Jim Sturgess, Anne Hathaway m.fl.

/Alice

A dog's purpose - W. Bruce Cameron

 Tänk dig att din hund aldrig riktigt dör. Att han lever flera liv, och kommer ihåg varenda ett. Tänk dig att alla hundar har ett syfte, och att din djurs mening går hand i hand med dig.
 A dog's purpose berättar historien om en hund som föds på nytt, och han bestämmer sig att det måste finnas ett skäl, ett ändamål för honom att uppnå. Tills han gör det, fortsätter han att födas på nytt.

 Herre! Vilken underbart underbar bok! Den var så fin, så rolig, så sorglig, så vacker så .. allt! Otroligt nytänkande, och väldigt fantasifull, men samtidigt realistisk. Redan från början fastnade jag, och jag ville bara läsa mer, mer, mer. Det var näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken, och mot slutet fick jag inte mycket sömn alls. Inte för att den var särskilt spännande, det var den väl inte riktigt, men det gick ändå inte att putta undan tankarna om vad som kommer att hända härnäst.
 Jag tyckte verkligen om Camerons röst och ton: det kändes verkligen som om det var en hund som berättade och känslorna var lätta att tyda (trots att det fanns en del ord som jag inte förstod) och otroligt smittsamma. En annan sak jag tyckte stod ut och gjorde boken speciell var hur Cameron tog upp saker som hänt tidigare i boken mot slutet och knöt ihop boken på ett väldigt skickligt sätt..
 Trots att du kanske inte är en hundmänniska, eller kanske inte den starkaste på engelska: LÄS DEN. Det är värt det. Tro mig, det är värt det.

 + Nytänkande, fin, underbar ..
 - Finns inte på svenska!

LÄS OCKSÅ: Marley och Jag

/Alice