lördag 24 september 2011

Niceville (The Help)

 Societetsflickan Skeeter återvänder från universitetet till 1960-talets Jackson, Mississippi, fast besluten om att bli författare. Men hon vänder uppochner på både hennes vänners liv och Jackson när hon bestämmer sig för att ge sig på ett hemligt skrivprojekt: En bok baserad på svarta kvinnors berättelser om hur det är att arbeta i vita överklassfamiljer.

 Oj, så gosig! Den handlade väl inte riktigt om vad jag förväntade mig, men det gjorde bara filmen bättre. Jag skrattade och grät om vartannat, och det ändrades hela tiden. De sorgliga scenerna var inte långa nog för att man började gråta floder, men det var nog för att få tårar i ögonen som svämmade över ibland. Humorn var fantastisk, en humor som varken var rå eller torr, som passar alla!
 All uppståndelse kring Emma Stone har gjort mig ganska förvirrad, och varannan film jag ser är hon med i, men i denna filmen förstod jag verkligen varför. Hon var verkligen fantastisk och underhållande, och hon passade perfekt i rollen som Skeeter.
 Jag har väldigt svårt att komma på något negativt om filmen, måste jag erkänna. Den var näst intill perfekt! Den passar alla åldrar, den är rolig, sorglig, fin … Jag kan fortsätta i evigheter.
 + Rolig, fin, feelgood – trots att jag grät
 - Kan vara lite mycket konversation för de yngsta

REGI: Tate Taylor
MED: Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer, Bryce Dallas Howard m.fl.
FRÅN 7 ÅR


/Alice

Crazy, Stupid, Love



 Cal är en medelålders man, och nyskild. Hans fru har det enkelt att gå vidare med sin kontorskärlek David vid sin sida, men Cal kämpar desto mer.
 En kväll på en bar träffar Cal Jacob, en kvinnotjusare med de rätta replikerna, de rätta kläderna, och den rätta attidyden. Jacob tar Cal under sina vingar och snart är han en riktig casanova.
 Men när det gäller kärlek går ingen säker.

 Jag tyckte verkligen om Crazy, Stupid, Love. Den var väldigt rolig, jag skrattade högt flera gånger. Jag tyckte mycket om ur det började som två olika storys som flöt ihop, så man fick den där aha! känslan man så ofta får i bra filmer. Humorn var ganska blandad. Ibland var skämten lättsamma, och ibland var dom lite ”råare”.
 Däremot är det en film jag skulle rekommendera till familjer. Visst, den innehåller sex, men jag tror inte att den innehåller mer än någon annan hollywood-film idag. Det som gör den någorlunda familjevändlig är att barn utgör en stor del av berättelsen. Det som motsäger det är att kärleken kan vara riktad lite … fel i vissa fall.
 I vilket fall som helst, den var jätterolig, pinsam och ganska lättsam. Den vara aldrig särskilt långtråkig och den var inte jobbig att titta på, man behövde inte lista ut massa saker eller tänka på något speciellt.
 + Rolig, pinsam, lättsam
 - En aning förvirrande i början (men det är egentligen inget minus för allt föll på plats sen och så var det det där med aha! som jag sa men jag kommer inte på något dåligt)

REGI: Glenn Ficarra, John Requa
MED: Steve Carell, Julianne Moore, Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon m.fl.
BARNTILLÅTEN

/Alice

måndag 19 september 2011

Glada hälsningar från Missångerträsk - Martina Haag

Nadja Löwgren har längtat efter barn i hela sitt liv men nu när hon närmar sig 45 år, blir chanserna mindre och mindre.
Lotta, Nadjas syster uppe i Norrland, har också problem. Hennes liv är hektiskt med många barn och en man som knappt tittar på henne.
För att lösa sina problem bestämmer sig systrarna för att kompromissa och hjälpa varandra.

Martina Haag - en av mina absoluta favoritförfattare - har skrivit denna roman som består av en trasslig kärlekshistoria och andra problem. Även om den är bra, måste jag erkänna att hennes "självbiografier" (om man kan kalla dem det) är bättre. Men den är absolut rolig och läsvärd och man tar sig snabbt igenom den!

+ Ger ett gott skratt!
- Kände att den kunde varit lite mer extrem, som Martinas böcker brukar vara.

/Felicia

måndag 12 september 2011

Pojken i randig pyjamas - John Boyne

Året är 1943, andra världskriget är i full gång, men vad vet en nioårig, tysk pojke om det?
När Bruno och hans familj behöver flytta från sitt stora hus i Berlin, förstår han inte alls varför. Där har han ju Karl, Martin och Daniel, sina tre bästa vänner för livet! Och huset som är så stort och fint och har massa vrår att utforska och leka i! Istället flyttar de till ett öde och deprimerande ställe som tydligen heter Allt svisch. De måste flytta p.g.a. pappas jobb, men allt Bruno vet om sin pappas jobb är att han är kommendant och Fürien har stora planer för honom. I början verkar allt tråkigt i Allt svisch men när Bruno efter ett  tag träffar en kille på andra sidan av det stora stängslet, bland de magra människorna i randiga pyjamasar, tänds en gnista hopp i honom. Kanske har han hittat en vän i Allt svisch trots allt.

En sorglig och fin historia om två nioåringar, en välbärgad tysk och en jude i ett koncentrationsläger. Ibland blev jag nästan arg på Bruno för att han inte förstod, men hur skulle han förstå? Och vad?
Ett annorlunda sätt att  se på allt, nazismen, andra världskriget, koncentrationslägren, allt från ett barns perspektiv.
Antagligen avsedd för lite yngre ålder. Kort och lättläst.

+ Hela historien i sig.
-  Egentligen kommer jag inte på något, den hade gärna fått vara längre för min del.

//Felicia

Törst - Richelle Mead

17-åriga Rose (dhampir) och Lissa (moroi) har varit på rymmen i två år. Men nu hämtas de tillbaka till St Vladimirs internatskolan för vampyrer (moroi) och halvvampyrer (dhampir). Kaxiga och snygga Rose, och Snälla, omtänksamma och söta Lissa är väldigt olika men har länge varit bästa vänner och sedan två år tillbaks har de haft en band. Ett psykiskt band som gör att Rose hela tiden kan känna av Lissas känslor. Tusentals rykten gå på skolan, om allt och alla, men det är något annat som händer, något som är mycket större och farligare än ryktena. Något som styr med Lissas känslor ut i det sista.

Jag hade höga förväntningar av den här boken. Jag har hört och läst mycket bra kritik, men jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Jag tyckte att den var alldeles för lättläst och ytlig. Inte för att den inte handlade mycket om känslor, men för att det inte riktigt fanns något djup i den, inget som grep tag. Jag vet dock att alla läser på olika nivåer och många, kanske speciellt lite ovana läsare föredrar när det är lite lättläst, om jag nu kan kalla det så. Men just ur mitt perspektiv var den lite för lättläst för min ålder, jag tycker dock inte att man ska läsa den om man är så mycket yngre, man märker i innehållet att det är en tonårsbok, avsedd för ca 15 år. 
Slutligen, jag tänker inte säga att du inte ska läsa den, för i övrigt var den en ganska bra tonårsbok, själv var jag faktiskt ganska klistrad och jag känner själv att jag borde läsa de andra böckerna i serien innan jag säger för mycket. Men om du, som jag, vill läsa på lite djupare nivå, läs Twilight! Du kanske har hört mycket och sett filmen, men döm den inte, det är den absolut bästa vampyr-serien jag läst, och bland de allra bästa böckerna i helhet.

+ Ny vampyrvärld, inte så härmad.
- överskattad

Läs också Fruset Blod, Skuggkysst, Löftet och Andens Makt, de senare böckerna i Vampire Academy

//Felicia

söndag 11 september 2011

Contagion - svårtydd och deprimerande

 Beth har varit på affärsresa och kommer hem, trött och matt. Men det hon tror beror på jetlag visar sig vara något värre, och två dagar senare är hon död, och läkarna hittar ingen förklaring. Snart dyker liknande fall upp i världen, och antalet sjuka ökar drastiskt och de miljontals kontaktytorna mellan människor gör sjukdomen omöjlig att spåra. Rädslan sprider sig som en löpeld och expertläkarna som tagit åt sig fallet ställs framför omöjliga val hur mycket de är villiga att riskera för att försöka rädda världen undan en dödlig epidemi.

 Det är svårt att tycka om denna filmen. Den var sjukt svår och väldigt deprimerande, man satt och plågade sig med vetskapen att halva världens befolkning dör och fler kommer det att bli. Det var bara jobbigt att kolla på när poliser i stora dräkter skyfflade ner kroppar i massgravar och att se på hur snabbt världen kan gå under om något liknande händer.
 Det är svårt att tyda meddelandet regissörerna vill förmedla, vill de skapa en ännu värre bakterieskräck? Är det någon slags varning att det om vi inte är försiktiga kommer vi snart att dö av en epidemi värre än spanska sjukan?
 Däremot tyckte jag om filmningen och musiken. Det kändes väldigt ... konstnärligt. Hur de klippte i takt med musiken och hur man fick se korta klipp med olika människor.

+ Musiken, filmningen
- Svårtydd, demprimerande

REGI: Steven Soderbergh
MED: Matt Damon, Kate Winslet, Gwyneth Palthrow m.fl.

/Alice

måndag 5 september 2011

Tagg i hjärtat - Cannie Möller

 Mia blir rasande när Lisa inte följer med på konsert, för att istället träffa en kille. Hon vandrar planlöst omkring tills hon hamnar i fabriksområdet. Hon hittar en stor byggnad, där musiken strömmar ut genom springorna. Hon blir trollbunden av något som verkar vara den vackraste rösten hon hört.
 När hon kommer hem börjar hon skriva en pjäs om Orfeus och Eurydike, som är fångar i underjorden. Vad som börjar som lite kladd på ett papper växer snart och blir till något stort, större än hon någonsin trott.

 Mina känslor är otroligt förvirrade och blandade. Jag tyckte verkligen om boken, liksom verkligen jättemycket, men språket var otroligt irriterande. Allt började på någon av de första sidorna, när Mia utbrister "Dra åt helsike". Det finns få saker jag avskyr så mycket som orden helsike och tusan. Väldigt få saker...
 Den var väldigt mysig, lite spännande och väldigt ... allmänt bra. Jag tyckte verkligen om handlingen och karaktärerna, hur det hände saker hela tiden, kontrasten mellan de olika karaktärerna, beskrivningarna...
 Det jag inte gillade var som sagt språket, helsike var inte det enda ordvalet jag störde mig på, bara det första.
 + Bra, lite spännande, handlingen...
 - Språket, ordvalet ...

/Alice

LÄS OCKSÅ: Anna d'Arc - Mårten Sandén

fredag 2 september 2011

Modellsommar - Paulina Porizkova

 Jirina Radovanovicova är en femtonårig svensk tjej, vars invecklade namn passar ihop med hennes invecklade värld med sina kommunistföräldrar och som skolans mobboffer. Till hennes stora förvåning och glädje och klasskompisarnas förtret blir hon utvald av en modellagentur att arbeta i Paris över sommaren. Hon får bo hos modellagenturens ägare, där hon ständigt blir utsatt för kroppsmätning och spydiga modellkollegor.

 Detta är inte en bok jag nyss läst, men mina tankar hamnar väldigt ofta där. Jag vet inte varför, men väldigt ofta kommer jag på mig själv att tänka på någon del av Modellsommar, ett citat eller någon känsla jag fått när jag läst.
 Den var så himla bra! Jag älskar hur det är en f.d. supermodell som skrivit boken, så hon vet verkligen vad hon pratar om. Handlingen är underbar, allt är väldigt bra beskrivet, känslorna liksom smittar av sig; jag kommer ihåg en viss del av boken då jag satt och skuttade av lycka.
 Dock är språket lite konstigt, eller snarare ordvalen. Jag kunde se lite "fel" i meningsbyggnaden, och på vissa ställen var det väldigt konstigt, nästan dåligt, beskrivet. Vissa delar var väldigt sega, som början kommer jag ihåg att jag tyckte var så seg att jag tänkte lägga undan boken. Och det gjorde jag också, en gång, men sen började jag läsa den på nytt, och när jag kommit förbi den första sega delen var jag fast - jag ångrade mig aldrig.
 Tankarna går till: Varför? Varför kan jag inte sluta tänka på boken trots att jag kan komma på så mycket negativt? Det jag tror är skälet är hur den berättar om baksidan av del glamourösa modellivet, hur oglamouröst och hemskt det kan vara, hur modellerna är helt pank, hur dom tävlar mot varandra i jakten på jobb...
 En sista sak: Läs den. Det är absolut en bok man kommer ihåg.

 + Bra, realistisk, speglar den verkliga modellvärlden ...
 - Seg, konstiga meningar, ibland dåligt beskrivet ...

/Alice