Mia blir rasande när Lisa inte följer med på konsert, för att istället träffa en kille. Hon vandrar planlöst omkring tills hon hamnar i fabriksområdet. Hon hittar en stor byggnad, där musiken strömmar ut genom springorna. Hon blir trollbunden av något som verkar vara den vackraste rösten hon hört.När hon kommer hem börjar hon skriva en pjäs om Orfeus och Eurydike, som är fångar i underjorden. Vad som börjar som lite kladd på ett papper växer snart och blir till något stort, större än hon någonsin trott.
Mina känslor är otroligt förvirrade och blandade. Jag tyckte verkligen om boken, liksom verkligen jättemycket, men språket var otroligt irriterande. Allt började på någon av de första sidorna, när Mia utbrister "Dra åt helsike". Det finns få saker jag avskyr så mycket som orden helsike och tusan. Väldigt få saker...
Den var väldigt mysig, lite spännande och väldigt ... allmänt bra. Jag tyckte verkligen om handlingen och karaktärerna, hur det hände saker hela tiden, kontrasten mellan de olika karaktärerna, beskrivningarna...
Det jag inte gillade var som sagt språket, helsike var inte det enda ordvalet jag störde mig på, bara det första.
+ Bra, lite spännande, handlingen...
- Språket, ordvalet ...
/Alice
LÄS OCKSÅ: Anna d'Arc - Mårten Sandén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar