Sugar Rush - Julie Burchill

 Kim är femton år och hon kämpar för att få balans i sin tillvaro. Något som inte är det enklaste i en familj med en mamma som mentalt stannat i tonåren, en pappa som för det mesta tycker synd om sig själv och en minst sagt knäpp lillebror.
  När mamman lämnar familjen tvingas Kim att byta skola från privata High till den ökända, kommunala Ravendene. Där träffar hon Sugar, vackra, farliga Sugar. Tillsammans med henne blir Kims liv en hisnande färd mellan djup passion och en kamp för självständighet.

 Denna boken gör mig otroligt...besviken. För jag älskade storyn, handlingen och händelseförloppet, men tyvärr hade den så många dåliga sidor att jag aldrig kommer att rekommendera den till någon.
 Låt mig börja med språket. Det var extremt förvirrande och allmänt konstigt, med annorlunda(fel) ordval och inkorrekt byggda meningar. Ofta var personbeskrivningarna för korta, plus att många personer i boken hade flera smeknamn, som till exempel Zoe/Saint/Clements.
 Det hände också att nya personer dök upp i boken utan vidare och med väldigt odetaljerade personbeskrivingar, om ens något. Då blev jag väldigt förvirrad och det förstörde läsglädjen.
 En annan sak var att på MÅNGA ställen var boken skriven SÅHÄR med alldeles FÖR MÅNGA ord i STORA bokstäver: det var väldigt irriterande för att det blev extremt störande efter ett tag, och för att det förstörde läsrytmen genom att lägga betoning på helt fel ställen.
 Ibland var allt, inte bara personbeskrivingarna, en aning kortfattat och det var svårt att hänga med i allt som hände. Det blev att jag var tvungen att gå tillbaka och läsa ett stycke igen och igen och igen för att jag skulle få en aning om vad som var på gång.
 På många ställen saknades det första eller det sista citationstecknet i ett citat, och det gjorde också att det var jobbigt att läsa för att man fick aldrig upp någon riktig "takt".
 Slutet var inget jag hatade, dock kan jag inte riktigt sätta ord på mina känslor om det. Dels tycker jag att de sista kapitlen var för...avslutande, liksom knöt ihop historien på ett sätt som fick mig att tänka på en snipp-snapp-slut-så-var-sagan-slut-saga. Personligen skulle jag föredra ett lite mer "cliffhanger-slut". Det allra sista i boken var väl lite oväntat men tyvärr alldeles för kortfattat: jag förstår fortfarande inte riktigt vad som hände.

 + bra handling och story.
 – alldeles för många fel—överallt!

/Alice

En liten chock – Johanna Lindbäck

 När Gustav började gymnasiet hade han hoppats på tre saker, en flickvän (eller bara en tillfällig tjej att ha sex med), en massa kompisar med samma intressen som honom och en ny personlighet. Nu är studenten bara ett par månader iväg och Gustav har nästan gett upp hoppet. Men så bildar han en pakt med Elin i klassen: de ska göra något oväntat, något som gör dem mindre missnöjda med sina förutsägbara liv...

 Första gången jag hörde om denna boken suckade jag och tänkte, vad skiljer denna boken från alla andra böcker om mobbade killar i skolan som försöker att vända sitt liv? Jag har liksom undvikit alla chanser jag haft att få läsa boken, bara för att jag tagit förhastade slutsatser. Men, så hände det sig att min kompis gav mig boken och sa, läs den! Jag var lite skeptisk till början men jag tänkte, varför inte? Jag har inget bättre att läsa och tänk om den faktiskt är så bra som min kompis sagt. Så jag öppnade boken en kväll och fann mig själv, två timmar senare, fortfarande fast i boken. Hoppsan, jag hade visst fel.
 Boken är verkligen inte vad man förväntar sig, Gustav är inte något sorgligt mobboffer som alla borde tycka synd om, han är en helt vanlig gymnasiekille. Han har vänner, det finns inte ens någon som är elak mot honom.
 Jag tyckte mycket om boken för att personligen kände jag igen mig i den, inte för att jag är kille, eller går i gymnasiet, men ändå. Och jag tror att det finns fler personer därute som kan känna igen sig i Gustavs situation.
 + Väldigt bra, läsaren kan känna igen sig i problemen.
 – Slutet var väl inte riktigt vad jag hoppats..

Vykort från Ingenmansland – Aidan Chambers

 Jacob Todd är i Amsterdam för att besöka sin näst intill okända farfars grav och för att se Anne Franks hus. Han får träffa Geertrui, som tog hand om Jacobs farfar när han sårats i kriget om Arnheim. Hon berättar om kriget och dagarna med Jacobs farfar, en berättelse full av drama och starka känslor som förändrar Jacob föralltid.

 Vi har alla de tillfällen i livet då vi blir tvingade att läsa en viss bok, och som vi avskyr det! Det behöver inte betyda att boken i fråga är dålig, men bara det att vi inte fått lov att välja den själva, att vi måste stressa oss igenom boken eller att vi sedan måste analysera den, gör att boken blir för allrid bannlyst och hatad.
 Och det är precis vad jag tänker om Vykort från Ingenmansland. Dötrist, urtråkig och allmänt dålig. Den var liksom så tråkig att jag inte kunde läsa i mer än tjugo minuter, för då somnade jag. Så extremt ointressant att det hände att jag bara ögnade igenom sidorna, läste lite meningar här och var för att bara hoppa över de värsta styckena..
 Men det fanns faktiskt inslag som var bättre än andra, den sista halvan, var allt inte lika olidlig som den första, till exempel. Det kan vara för att det äntligen kom in lite intressanta ämnen, lite kärlek, lite hur allt funkade på tiden när kriget tog plats, lite vänskap och inte bara minnen, minnen, minnen som jag inte kunde bry mig mindre om. De första kapitlen ur Geertruis perspektiv påminde mig om Grandpa Abe's eviga tjatande om sina upplevelser i The Simpsons.
 Vad som gjorde boken så olidlig, bortsett från vad jag redan nämnt, var också alla konstiga tidshopp och de (ibland) förvirrande meningarna och beskrivningarna.
 Jag tror att ni redan fått meddelandet jag vill få fram om boken: läs den inte.

 + någorlunda intressant till slutet
 – olidlig, dötrist, förvirrande

/Alice

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten - Mark Haddon

(först vill jag be otroligt mycket om ursäkt för den extremt dåliga uppdateringen. men mitt internet lade av och ville inte komma tillbaka förrän nu i veckan..)

 Christopher har Aspergers. Han kan alla världens länder och dess huvudstäder och alla primtal upp till 7057. Vad han inte förstår, är människor och deras svårtydda känslor och handlingar.
 Det här är berättelsen om när Christopher följer fotspåren av sin största idol, Sherlock Holmes, för att ta reda på vem som mördade grannfruns hund. Han hamnar i ett äventyr där han inte bara kämpar för att förstå andra, men också för att få andra att förstå honom. I mordgåtan ligger annat begravt – lögner som ändrar hela hans tillvaro.

 Oj. Vilken upplevelse. Det kändes som om jag befann mig i Christophers huvud, som om jag själv var autistisk och försökte att lösa gåtan om vem som mördade grannhunden. Och så nytänkande, att berätta ur Christophers perspektiv istället för att bara berätta om vad som hände. Jag njöt faktiskt av felstavningarna och de grammatiska felen som dök upp här och där, för de gav en så bra stämning, gjorde liksom boken hel.
 Dock hände det att texten svävade iväg från ämnet lite väl mycket då och då, när Christopher berättade om saker som bara förvirrade mig, som när han förklarade matte, eller pratade om astronauter..
 Trots det kändes boken väldigt...smart, intelligent, liksom. Budskapet var väldigt tydligt men också väldigt fint och lite typiskt, att inte ge upp och att hitta rätt väg i livet, vem man än är.

 + väldigt fin och smart och nytänkande
 – inbland var den lite svår att förstå

LÄS OCKSÅ: Pucko

Strimmor av hopp - Ruta Sepetys

 Lina är bara femton år när Sovjetunionens hemliga polis en kväll bryter sig in i familjens hus och för bort dem.
 Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från sin pappa och tvingas upp i en smutsig tågvagn tillsammans med en stor grupp andra Litauer. Där påbörjas resan mot ett ogästvänligt fånläger i Sibirien, där de måste jobba hårt för en snål matranson.
 Det är svåra år som följer, och endast de utsattas viljestyrka, kärlek och hopp som får familjen att ta sig igenom dagarna. Men är det nog för att de ska överleva?

 I början, när jag läste boken tyckte jag inte om den alls. Den var seg, konstig och ganska långtråkig. Men när jag tog mig en extra titt, och började läsa mer och längre stycken i taget, insåg jag hur bra den faktiskt är och hur viktigt det är att en händelse som den här inte bara glöms bort, något som kan vara enkelt gjort – den hamnar i skuggan av Förintelsen och Andra Världskriget.
 Boken är lättläst och spännande, dock måste jag säga att jag hade svårt för ordvalen på vissa ställen, och de otroligt konstiga liknelserna och metaforerna. Förutom det, är boken en perfekt – lagom gripande, mycket spännande och otroligt intressant – tonårsbok för de som vågar se sanningen i vitögat.
 Det bästa med boken var att allt har varit på riktigt. Jag har svårt att läsa sådana här böcker med tanken på att det har suttit någon (sjuk) människa och fantiserat ihop dessa hemska förhållandena. Men om det har varit på riktigt, om det är en medborgare som tagit på sig ansvaret att skriva ner något såhär viktigt, då är en annan sak. Då kan jag tillåta mig själv att känna medlidande och sorg på ett annat sätt.
 Som slutsats; klarar du böcker som berättar sanningen – hur hemsk och skrämmande den än kan vara – läs boken, den är värd det.
 + Spännande och "lagom gripande". Sann och intressant.
 – Kan vara lite väl hemsk och sann.
/Alice

A dog's purpose - W. Bruce Cameron

 Tänk dig att din hund aldrig riktigt dör. Att han lever flera liv, och kommer ihåg varenda ett. Tänk dig att alla hundar har ett syfte, och att din djurs mening går hand i hand med dig.
 A dog's purpose berättar historien om en hund som föds på nytt, och han bestämmer sig att det måste finnas ett skäl, ett ändamål för honom att uppnå. Tills han gör det, fortsätter han att födas på nytt.

 Herre! Vilken underbart underbar bok! Den var så fin, så rolig, så sorglig, så vacker så .. allt! Otroligt nytänkande, och väldigt fantasifull, men samtidigt realistisk. Redan från början fastnade jag, och jag ville bara läsa mer, mer, mer. Det var näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken, och mot slutet fick jag inte mycket sömn alls. Inte för att den var särskilt spännande, det var den väl inte riktigt, men det gick ändå inte att putta undan tankarna om vad som kommer att hända härnäst.
 Jag tyckte verkligen om Camerons röst och ton: det kändes verkligen som om det var en hund som berättade och känslorna var lätta att tyda (trots att det fanns en del ord som jag inte förstod) och otroligt smittsamma. En annan sak jag tyckte stod ut och gjorde boken speciell var hur Cameron tog upp saker som hänt tidigare i boken mot slutet och knöt ihop boken på ett väldigt skickligt sätt..
 Trots att du kanske inte är en hundmänniska, eller kanske inte den starkaste på engelska: LÄS DEN. Det är värt det. Tro mig, det är värt det.

 + Nytänkande, fin, underbar ..
 - Finns inte på svenska!

LÄS OCKSÅ: Marley och Jag

/Alice

Tagg i hjärtat - Cannie Möller

 Mia blir rasande när Lisa inte följer med på konsert, för att istället träffa en kille. Hon vandrar planlöst omkring tills hon hamnar i fabriksområdet. Hon hittar en stor byggnad, där musiken strömmar ut genom springorna. Hon blir trollbunden av något som verkar vara den vackraste rösten hon hört.
 När hon kommer hem börjar hon skriva en pjäs om Orfeus och Eurydike, som är fångar i underjorden. Vad som börjar som lite kladd på ett papper växer snart och blir till något stort, större än hon någonsin trott.

 Mina känslor är otroligt förvirrade och blandade. Jag tyckte verkligen om boken, liksom verkligen jättemycket, men språket var otroligt irriterande. Allt började på någon av de första sidorna, när Mia utbrister "Dra åt helsike". Det finns få saker jag avskyr så mycket som orden helsike och tusan. Väldigt få saker...
 Den var väldigt mysig, lite spännande och väldigt ... allmänt bra. Jag tyckte verkligen om handlingen och karaktärerna, hur det hände saker hela tiden, kontrasten mellan de olika karaktärerna, beskrivningarna...
 Det jag inte gillade var som sagt språket, helsike var inte det enda ordvalet jag störde mig på, bara det första.
 + Bra, lite spännande, handlingen...
 - Språket, ordvalet ...

/Alice

LÄS OCKSÅ: Anna d'Arc - Mårten Sandén

Modellsommar - Paulina Porizkova

 Jirina Radovanovicova är en femtonårig svensk tjej, vars invecklade namn passar ihop med hennes invecklade värld med sina kommunistföräldrar och som skolans mobboffer. Till hennes stora förvåning och glädje och klasskompisarnas förtret blir hon utvald av en modellagentur att arbeta i Paris över sommaren. Hon får bo hos modellagenturens ägare, där hon ständigt blir utsatt för kroppsmätning och spydiga modellkollegor.

 Detta är inte en bok jag nyss läst, men mina tankar hamnar väldigt ofta där. Jag vet inte varför, men väldigt ofta kommer jag på mig själv att tänka på någon del av Modellsommar, ett citat eller någon känsla jag fått när jag läst.
 Den var så himla bra! Jag älskar hur det är en f.d. supermodell som skrivit boken, så hon vet verkligen vad hon pratar om. Handlingen är underbar, allt är väldigt bra beskrivet, känslorna liksom smittar av sig; jag kommer ihåg en viss del av boken då jag satt och skuttade av lycka.
 Dock är språket lite konstigt, eller snarare ordvalen. Jag kunde se lite "fel" i meningsbyggnaden, och på vissa ställen var det väldigt konstigt, nästan dåligt, beskrivet. Vissa delar var väldigt sega, som början kommer jag ihåg att jag tyckte var så seg att jag tänkte lägga undan boken. Och det gjorde jag också, en gång, men sen började jag läsa den på nytt, och när jag kommit förbi den första sega delen var jag fast - jag ångrade mig aldrig.
 Tankarna går till: Varför? Varför kan jag inte sluta tänka på boken trots att jag kan komma på så mycket negativt? Det jag tror är skälet är hur den berättar om baksidan av del glamourösa modellivet, hur oglamouröst och hemskt det kan vara, hur modellerna är helt pank, hur dom tävlar mot varandra i jakten på jobb...
 En sista sak: Läs den. Det är absolut en bok man kommer ihåg.

 + Bra, realistisk, speglar den verkliga modellvärlden ...
 - Seg, konstiga meningar, ibland dåligt beskrivet ...

/Alice

Förlorad ängel - Becca Fitzpatrick

 Noras glädje med Patch som sin skyddsängel blir kortvarig. Hon misstänker snart att han vill henne illa, och när hon kommer på honom att spana på sin värsta fiende, Marcie Millar, brister det och Nora bryter upp. Hon spenderar tid med sin barndomsvän, Scott, som nyss flyttat in i Coldwater, men hon märker att han döljer något. Något som för henne på vägen till ett svar, vem ligger bakom mordet på hennes pappa?
 Hon får upp spåret och kommer fram till det värsta: Patch är mördaren.
 Kan Nora verkligen lita på sin egen skyddsängel? Är hans hemligheter mörkare än hon misstänkt?

 Alla, absolut alla mina förväntningar blev uppfyllda av boken. Den var allt jag väntat mig, och mer! Måste säga att den var lika bra som den första, inte heller här hittade jag en enda negativ sak.
 Det är så sjukt svårt att ta fram det bästa i boken, det finns bara bra saker! Men handlingen är ju väldigt bra, jag gillar hur den är väldigt "Twilight", fast ändå inte. Det är liksom gammalt, men ändå nytt. Det känns så himla verkligt, trots att det handlar om änglar och nefilim och sådant. En annan sak som är bra är att den är så himla spännande, från kapitel ett är man fast, och spänningen stiger under tiden och i slutet sitter man som på nålar, och det är omöjligt att lägga ifrån sig den.
 Kom på mig själv med att bli arg på karaktärerna i boken, när någon gjorde något "fel" blev jag grinig och skakade boken och muttrade till den. Jag grät lite också, kan jag erkänna. Inte för att det var väldigt sorligt, det var mest vad jag skulle gjort i dom situationerna. Becca förklarar värdigt bra och hon får en att känna igen sig och leva in i boken...
 Helt enkelt: sjukt läsvärd serie!
 + Underbar, spännande, fin ...
 - Blir frustrerad på sakerna som hände ;)

/Alice

LÄS OCKSÅ: Fallen ängel
BEVAKA DEL 3: Silence

Ingen sommar utan dig - Jenny Han

 Så länge Belly kan minnas har hon tillbringat somrarna i huset vid havet tillsammans med bröderna Conrad och Jeremiah. Men i år blir det inte så.
 Förra sommaren hände något mellan Belly och Conrad, något som sedan förstörde allt.
 Belly är djupt sårad, men när Conrad plötsligt försvinner är hon och Jeremiah de enda som kan hitta honom. Och till slut kan allt bara ställas till rätta där det en gång började - vid havet.

 Jag har varit så sjukt förväntansfull inför uppföljaren till min stora favorit Sommaren jag blev vacker. Jag kunde knappt bärga mig när den kom hem, jag ville slänga boken jag höll på med i väggen för att få läsa denna så fort som möjligt. Och jag blev absolut inte besviken! Trots att handlingen inte är den gladaste gör den mig lycklig och varm. Den andas sommar och sol, och jag kan nästan höra havet brusa i öronen.
 Dock saknade jag lite personbeskrivningar, visst, man ska väl få sig en egen uppfattning om hur karaktärerna ser ut, men det skulle vara enklare om man fick höra ögonfärg, hårlängd, hårfärg och sådant grundläggande, så att man sedan kunde utveckla sin egen bild. Själv såg jag inget framför mig...
 Det är, trots det, en fantastisk kärlekshistoria, som är värd alla priser som finns! Den är så underbart mysig, somrig och fin...
 + Mysig, fin, andas sommar och sol...
 - Saknar personbeskrivningar.

/Alice

LÄS OCKSÅ: Sommaren jag blev vacker

Sanningen om Alice - Rebecca James

 På en fest blev Katherines lillasyster brutalt mördad. Full av sorg och skuldkänslor flyr hon från sina sörjande föräldrar till sin moster Vivien i Sydney. Där börjar hon i skolan och träffar en ny vän, Alice.
 Hon känner att hon kan leva igen, och blir lyckligare än hon varit på länge. Alice är urgullig och väldigt mån om att veta allt om Katherines förflutna. Men snart visar det sig att det finns ett skäl till varför Alice vill veta allt. Sanningen om Alice är mer skrämmande än Katherine någonsin skulle kunna gissa.

 Så, detta skulle vara en "gastkramande thriller"? Under hela läsningen väntade jag på att en enorm vändning skulle ske, och att det skulle bli läskigt. Men det kom aldrig. Visst, vissa delar var jag lite skrämd, men det var för att jag väntade på att det skulle bli värre.
 Också sättet den var skriven var väldigt jobbigt. I början växlade kapitlen mellan tre olika tider, regelbundet. Och det var ju okej, bara lagom förvirrande, men när mönstrets bröts och det var samma tid i fyra kapitel, och sedan en annan tid i det femte kapitlet, då blev det jobbigt. Jag var tvungen att gå tillbaka i boken och kolla vad som hänt i den tiden, för att sedan läsa kapitlet och gå tillbaka dit när det hoppade till samma tid ...
 En annan sak som jag inte tyckte om var slutet. Alla thriller-böcker jag läst har slutat öppet, och visst, då klagade jag på det, men nu kändes det plågsamt att läsa de sista tre kapitlen, när Sanningen om Alice var avslöjad och mycket hade hänt. Eftersom att de sista kapitlen inte gjorde någon skillnad i storyn, kändes det sjukt onödigt.
 Innan jag blir positiv om boken måste jag också kritisera dess namn. Originaltiteln är Beautiful Malice, och malice är engelska för skadeglädje, illvilja, ondska, och då passar namnet mycket bättre.
 Okej, nu ska jag hitta något positivt... Handlingen, kan ju vara bra, om inte tidshoppen varit som dom var, skulle den nog varit väldigt bra. Och karaktärerna var också bra, dom var väldigt bra beskrivna och olika.
 + Handlingen (utan tidshopp), karaktärerna
 - Tidshoppen, namnet, slutet

/Alice

Lilla Darling - Johanna Nilsson

 Lilla Darling. För andra är hon lite bimbo, lite slampig. Festar hårt, ytlig. Men för Jerry är hon så mycket mer. Hon är meningen med hans liv, skälet varför han går upp om morgnarna. Han vet bara inte hur han ska berätta det för henne.
 Varje morgon målar Jerry en sorgrand runt sina ögon, svart kajal mot det blå. Han är inte bög, som andra tror, han har bara så många svartkänslor i sig att han måste visa det svarta..

 Det var självklart att jag skulle läsa boken, så fort jag hört namnet visste jag att det var en bok jag skulle tycka om. Och ja, jag tyckte om den. Men det fanns defekter också.
 Den var väldigt bra, men sjukt förutsebar fram till någon gång i mitten. Det var nästan först då jag fastnade på riktigt. Karaktären Jerry var väldigt bra. Trots att det är en kvinnlig författare som skrivit ur en killes perspektiv var den bra. Jag störde mig på det i början, men sedan tänkte jag inte mer på det, och då var det inte jobbigt längre. Antagligen för att Johanna inte skildrat så mycket av Jerrys känslor i boken, för det brukar kännas fel då...
 Vad jag inte tyckte så mycket om var konversationerna. Johanna skrev inte vem som sade vad mer än i början, och då var jag tvungen att läsa om konversationerna igen och räkna vem som sade vad..
 Men. Ändå: Den var bra, och jag tror tillochmed att en kille skulle kunna tycka att den var bra, eftersom att den är från en killes perspektiv.
 + Bra, killbok ...
 - Förutsebar, jobbiga konversationer.

/Alice

Cirkeln - Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

 Höstterminen har precis börjat i Engelsfors gymnasium när en kille hittas död på skoltoaletten. Alla tänker att det är ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.
 En mystisk natt när månen färgas röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt, de vet inte hur de kom dit eller varför de är där.
 Men en sak vet de säkert: Utan varandra kommer de inte överleva.

 Jag hade planerat att läsa boken långt innan den kom ut, men jag kunde ändå inte förstå varför det var sådan uppståndelse kring den. Men nu förstår jag. Den var helt magiskt bra och allmänt fantastisk. Att det bara tog mig 3 dagar att läsa ut 530 sidor är ett väldigt bra tecken.
 Allt var helt perfekt: karaktärerna, kontrasterna mellan de olika och främst HANDLINGEN. Jag brukar inte vara väldigt svag för fantasy-böcker, men efter Cirkeln har jag verkligen ändrat uppfattning! Den var så verklig, trots att den inte var det ... Det faktum att det utspelar sig i en liten stad mitt ute i ingenstans höjer verklighetsfaktorn ett snäpp. Skulle det vara någon annan författare skulle den definitivt utspela sig i Stockholm, eller någon annan stor stad i världen.
 Jag gillade hur de beskrev de olika karaktärerna, och hur de inte alltid skapade sina karaktärer efter fördomar. Jag vågar inte ta något exempel, vill inte förstöra för er när ni läser boken. Här finns inget om. Ni ska läsa boken någon gång under er livstid, annars kommer ni att missa något!
 + Karaktärerna, kontrasterna, att den aldrig var tråkig ...
 - Måste vänta tills fortsättningen kommer .

/Alice

Ung bög och jävligt kär - Johannes Sandreyo

 Musikaldansaren Filip är olyckligt förälskad i  fotbollsproffset Emilio, som också är Aspuddens värsting och player. Filip förstår själv att drömmen om den onåbara latinokillen aldrig kommer är dömd till att krossas, man kan ändå inte låta bli att hoppas på det omöjliga.
 Emilio, däremot, lever ett kriminellt liv och kämpar med sin kallblodige gängledare Nikolaj som styr över gänget med järnhand. Brotten de begår tillsammans blir allt grövre och förutom knarkhandeln planerar de ett värdetransportrån...
 Mitt i allt börjar Emilio umgås med Filip och hela hans värld vänds plötsligt uppochner. Trots att han lever med våld och kriminalitet vid sin sida inser han snart att hans livs största fight kommer att handla om den svåra kärleken.

 Av någon konstig anledning blev jag lättad när jag läst ut boken. Men jag gillade den, det kan jag inte säga emot, men något var fel. Och jag tror att det var författarens fel, inte bokens.
 "Designen" på boken, eller vad man ska kalla det, var jobbig. Man hade dragit ut texten till marginalerna, plus att texten var liten och väldigt ... ordig. Det var säkert 5-600 ord varje sida, och det blev liksom jobbigt att läsa. Däremot hade Johannes löst det bra i början, med kapitel på högt fem sidor, men sedan hände något och resten av boken bestod av kapitel på MINST tio sidor, och det blev bara jobbigt.
 En annan sak jag verkligen störde mig på var att Johannes blandat sättet att skriva, och så plötsligt skrev han i futurum, liksom; "Men ingen visste vad som skulle hända den sommarkvällen", och det förstörde jättemycket. Jag hann ju lista ut vad som skulle hända tre sidor innan det hände..
 Men, nog om det. Handlingen är ju helt underbar, det borde finnas fler sådana här böcker av, med och för killar. Den är väldigt läsvärd, trots allt negativt ovan. Det var ju trots allt bara om layouten och språket.
 Då får jag väl lägga till att allt annat är underbart i boken. Beskrivningarna är väldigt ... beskrivande och konversationerna är lagom och bra!

 + Handlingen, att den är av en kille, för killar och om killar.
 - Layouten, att Johannes växlar mellan nutid och futurum.

 Läs också: Det händer nu - Sofia Nordin

Fråga Alice: En sann historia - Anonym

 Alice kan vara någon du känner,
 Alice kan vara vem som helst,
 Alice knarkar.
 En superstark dagbok om en femtonårig tjej i Amerika. Hon är som vem som helst, men på en fest får hon testa LSD, och sedan blir det svårt att sluta. Hon träffar killar, rymmer hemifrån och festar med kompisar. Och knarkar.
 Hon skrev dagbok under en lång tid, och den är nu publicerad som bok.

 Hela grejen med att det är en riktig dagbok, att Alice funnits på riktigt, att författaren till boken är Anonym och okänd ger mig rysningar. Innan jag läste boken tyckte jag att det var häftigt, men nu, efteråt blir jag bara ... ledsen. Ledsen att detta händer människor runt oss, att det faktiskt finns ungdomar i min ålder som råkar ut för detta som Alice råkat ut för.
 Men boken är bra. Den är spännande, gripande och allmänt underbar. Man fastnar direkt och släpper inte boken förrän epilogen.
 Den passar väl för åldern 12+, och mest för tjejer, men jag tror att även killar kan njuta av den här boken.
Eftersom att den handlar om ett så starkt ämne, som drabbar både tjejer och killar, och främst eftersom att den är sann.
 + Den handlar om ett mycket starkt ämne, den är sann och bra!
 - Den är lite hemsk...

/Alice

Du vet var jag finns - Rachel Cohn

››Det var en gång två kusiner som älskade varandra som systrar.
Det var en gång en av kusinsystrarna som valde att somna utan att någonsin vakna.
Det  var en gång en kusinsyster som blev kvar.‹‹
 Jag jobbade i bokhandeln när jag fick beskedet. Jag förstod direkt. Allt jag behövde höra var hennes namn, för jag visste. Jag bara visste, för Laura gjorde alltid det jag aldrig vågat.

 Tyvärr kan jag inte skriva mer än såhär, var till och med tvungen att tjuvtjika på bokus.se för att veta vad jag skulle skriva.
 Iallafall. Det första jag kom att tänka på nu var: Gillade jag denna boken? var den bra? vad handlade den ens om? Och det var igår jag läste ut den. Så, svaren blir väl, nej, njae, stort frågetecken.
 Okej, nu överdrev jag väl lite. Boken handlade om Miles, vars kusin (som var som en syster för henne) tagit livet av sig. Miles är storväxt och hon knarkar. Kort sammanfattning..
 Men boken var väldigt långtråkig, de babblade på om DC:s historia och dess politik, något jag finner otroligt ointressant. Om man tagit bort de tråkiga delarna, kanske boken kunde varit bättre. Grejen är att när man läser boken, hinner man precis fastna och fundera, och så kommer en sida med historia och politik, och läsarupplevelsen är förstörd.
 Ärligt talat tänkte jag lägga ifrån mig boken för gott och börja på en ny, men jag fortsatte. Vanligtvis skulle det nu stå: och jag ångrade mig inte. Men det gjorde jag. Önskar att jag inte lagt min tid på en sådan här bok....
 + Handlingen var nog bra, om man tänkte bort det trista....... Framsidan och "pärmarna" var fin.
 - Full med trist DC historia, tråkig politik och segt flytande fakta.

/Alice

Ursäkta att man vill bli lite älskad - Johanna Thydell

 ››Välkommen till Nora Jonassons underbara värld! Här älskar man människor som inte älskar tillbaka. Här pluggar man på saker som inte kommer på proven. Här går man på fest och orsakar katastrof. Här hånglar man vid staketet och tror att det är en bra idé. Här tror man att man är på ett visst sätt men så är man tydligen inte det.‹‹
 Tänk att livet kan vara så svårt. Men för Nora är det egentligen ganska enkelt. Inte skär hon sig i handlederna eller stoppar fingrarna i halsen., men ändå känns det som hon inte duger. Hon är inte tillräckligt. Inte tillräckligt smart, tillräckligt cool.

 Åh, jag älskar alla Johanna Thydells böcker. I början blir man lite arg och irriterad på hennes alldeles egna sätt att skriva, men när man vant sig är boken helt underbar. Böckerna är lilksom lättlästa, fast ändå inte. Språket hon skriver med ››talspråk‹‹ gör att det är mycket enklare att beskriva saker, man förstår allt mycket bättre när hon använder ord man brukar använda när man pratar. Det gör också att hon inte behöver särskilt långa beskrivningar, och det har hon inte heller. Inget i boken känns särskilt onödigt eller segt, det känns som om allt är väldigt lagom. Lagom konversationer, lagom beskrivningar, lagom allt.
 Det bästa med boken var väl språket. Men handlingen var också bra. Fast grejen är att om man skriver en såhär bra bok, med såhär ››fint‹‹ språk, då behöver man inte ha någon speciellt bra handling. Visst har boken en handling, och den är väldigt bra, den känns liksom nedtonad och inte särskilt betydelsefull.
 Okej, detta känns väldigt rörigt, det jag nyss skrivit. Men det jag försöker att säga är: Boken är jättebra, med bra handling och väldigt bra språk. Den känns lättläst trots att det är en roman för 12-13+
 + Finfint språk. Bra handling. JOHANNA THYDELL (väldigt stort plus)
 - Oj. oj. oj. Svårt..... Den tog slut snabbt ;)
/Alice

Flickan från ovan - Alice Sebolt

Susie Salmon är fjorton år när hon mördas av grannen. Hon hamnar i himlen och ser därifrån hur hennes familj fortsätter leva sitt liv, trots den oerhörda sorgen och minnet av henne. (Förlåt, svårt att sammanfatta den på annat sätt)

Även om boken är sig ganska lik från början till slut (och med det menar jag att det inte är några stora vändpunkter) och den inte riktigt var som jag trodde, älskade jag att läsa den! Det finns väldigt många olika vissioner om vad som händer efter döden och Alice har skapat en väldigt intressant sådan. Hon nämner himmel, men inte Gud, vilket gör att man kan dra många egna slutsatser. Hon  har levt sig in  i varje person och utvecklat den beroende på ålder och situation. Som sagt hände det aldrig något häpnadsväckande, men ändå hela tiden intressant läsning. Jag läste den med blandade känslor och rekommenderar  den med glädje till alla från 13 år!

+ Bra läsning.
- Kanske kunde hända något som gjorde den lite mer spännande, eller lite mer sorgligt. Annars var det inget dåligt med den.

//Felicia

Ett litet hål i mörkret - Ingrid Olsson

(Hittade mitt gamla block med recensioner, två år gammalt eller så ;) Mina åsikter kan ha ändrats sedan dess, men jag orkar inte läsa om boken :p)


Världen stannar för Calle när hans farmor läggs in på sjukhus. Trots att det var längesedan han hittade sin pappa död på köksgolvet, kommer alla jobbiga känslor tillbaka. Trots alla känslor blir han nyfiken på den nya tjejen som flyttar in i lägenheten bredvid. Den nya tjejen med den röda halsduken, som alltid bär på ett gitarrfodral.
 Det finns trots allt ljusglimtar i den mörka tillvaron.

 När jag läste boken för ungefär två år sedan tyckte jag inte alls om den. Den var alldeles för "tänkig", men jag var 12 då och hade inte intresset att läsa sådana böcker då. Jag tror att om jag skulle läsa denna boken nu, skulle jag inte ha samma åsikter. Den passar bättre för min ålder nu, än en 12-åring, tror jag. Vad jag tyckte då var:
 Detta var nog den skummaste boken jag läst. Den handlade om Calle, vars pappa var död och hans farmor som åker in på akuten och om en tjej i röd halsduk ...
 Jag skulle nog inte tipsa någon om den här boken. Den var ju inte rentav dålig, den var bara konstig. Den var väldigt bra skriven, men lite deprimerande och allmänt skum.
 + Fint skriven, om man har intresset och tänker efter.
 - Väldigt skum, deprimerande.

/Alice

Decembergatans hungriga andar - Ulrika Lidbo

 Jenny ska bo hos sin syster under några veckor på sommarlovet. På dagarna passar Jenny systerns barn, men på nätterna ligger hon och grubblar. Varför blir hon alltid van som tredje sist på gympan? Varför vill alla killar hångla med hennes kompis Charlie, och ingen med henne? Hur kommer det sig att hon fått all skit? Men under nattens tysta timmar tänker hon ut en plan. En superplan som det bara inte går att misslyckas med, särskilt inte med hennes Superschema. När hon börjar åttan i augusti ska alla få se - hon ska vara smal. För man kan ju inte bli fet om man äter noll procent fett?

 Detta är en bok helt av min smak. Jag är en sådan "hemsk" människa som tycker om sorgligheter och hemskheter, så jag fastnade så fort jag sett framsidan.
 Det finns ju redan så många böcker om ätstörningar, trots att jag inte läst många, men det känns som att denna boken sticker upp ur mängden. Ulrikas underbara sätt att förklara och beskriva, som påminner lite om Johanna Thydells, gör att man förstår bättre. Om man har fördomar om anorektiker kan man faktsikt inse vad det är som framkallar ätstörningarna.
 Något av det viktigaste med boken, det är att läsa hela. Utan att avslöja för mycket ska jag försöka förklara varför: Ni har ju förstått att boken handlar om en flicka i tonåren som bantar, och det finns gott om sådana i världen. Det finns även de som har tankar i att banta, och om man slutar att läsa boken i mitten, blir budskapet fel. Det händer viktiga saker som kan få en att ändra sin uppfattning, men den slutar fel. Slutet var öppet och det gjorde lite fler fel i boken. Att den inte fick ett ordentligt slut fick mig att ändra uppfattningen helt ...
 Det bästa med boken, det var nog Ulrikas sätt att skriva. Jag är ett stort fan av Johanna Thydell, och som jag nämnde tidigare, så skriver dom ganska likt. Skulle boken vara skriven av t.ex. Katarina von Bredow tror jag inte att den skulle vara lika gripande, mer som en i mängden, eftersom att det (som sagt) redan finns så många böcker om anorexia.
 + Ulrika Lidbo (alltså att det var hon som skrivit den), sticker upp ur mängden
 - Ganska vanlig handling och slutet var inte så som det "borde varit". Det var ett ganska öppet slut, och det är väl okej i de flesta böcker, men i ett såhär viktigt ämne och problem borde den ha slutat på riktigt.
/Alice