Vykort från Ingenmansland – Aidan Chambers

 Jacob Todd är i Amsterdam för att besöka sin näst intill okända farfars grav och för att se Anne Franks hus. Han får träffa Geertrui, som tog hand om Jacobs farfar när han sårats i kriget om Arnheim. Hon berättar om kriget och dagarna med Jacobs farfar, en berättelse full av drama och starka känslor som förändrar Jacob föralltid.

 Vi har alla de tillfällen i livet då vi blir tvingade att läsa en viss bok, och som vi avskyr det! Det behöver inte betyda att boken i fråga är dålig, men bara det att vi inte fått lov att välja den själva, att vi måste stressa oss igenom boken eller att vi sedan måste analysera den, gör att boken blir för allrid bannlyst och hatad.
 Och det är precis vad jag tänker om Vykort från Ingenmansland. Dötrist, urtråkig och allmänt dålig. Den var liksom så tråkig att jag inte kunde läsa i mer än tjugo minuter, för då somnade jag. Så extremt ointressant att det hände att jag bara ögnade igenom sidorna, läste lite meningar här och var för att bara hoppa över de värsta styckena..
 Men det fanns faktiskt inslag som var bättre än andra, den sista halvan, var allt inte lika olidlig som den första, till exempel. Det kan vara för att det äntligen kom in lite intressanta ämnen, lite kärlek, lite hur allt funkade på tiden när kriget tog plats, lite vänskap och inte bara minnen, minnen, minnen som jag inte kunde bry mig mindre om. De första kapitlen ur Geertruis perspektiv påminde mig om Grandpa Abe's eviga tjatande om sina upplevelser i The Simpsons.
 Vad som gjorde boken så olidlig, bortsett från vad jag redan nämnt, var också alla konstiga tidshopp och de (ibland) förvirrande meningarna och beskrivningarna.
 Jag tror att ni redan fått meddelandet jag vill få fram om boken: läs den inte.

 + någorlunda intressant till slutet
 – olidlig, dötrist, förvirrande

/Alice

Hunger games – The world will be watching

HUNGERSPELEN – FILM

Nordamerika har blivit uppdelat i tolv distrikt– och en huvudstad. Som påminnelse av ett uppror, är det dags för de årliga Hungerspelen, där en pojke och en flicka väljs ut från varje distrikt för att genast skickas till huvudstaden där de blir stylade, tränade och sedan skickas ut på en arena. Där ska alla kämpa för sitt liv.. 24 kommer in, men det finns bara 1 vinnare.

 OOHHH! Vad jag inte trodde att filmen skulle vara såhär bra! Den var allt jag önskat och lite till, och jag menar det. Visst, det var vissa grejer som inte var som de var i boken, det konstigaste av allt var att de gjorde trefingers-honnören alldeles för tidigt. Men trots det, och lite annat som jag inte kan avslöja utan att förstöra allt, var filmen otroligt, extremt bra och mer än sevärd.

 Något som jag stör mig på i hungerspelen-sammanhang, är hur folk verkligen försöker att göra det till en ny Twilight. De bär tröjor med texten "team Peeta" eller "team Gale" och bråkar om vem som är bäst och blablabla. Jag menar, ha en favorit, men snälla, ge inte filmproducenter ett skäl att skapa en parodi av hungerspelen. . Inte för att jag har något emot Twilight, tvärtom: jag älskar det, men hungerspelen är så mycket...bättre, så annorlunda, liksom. Och det är inte bara ett triangeldrama som i Twilight, det är så mycket mer som fokus borde ligga på; all action, spänningen, dramat...

 + bara se den!
 – hur folk försöker att göra detta till en ny twilight.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten - Mark Haddon

(först vill jag be otroligt mycket om ursäkt för den extremt dåliga uppdateringen. men mitt internet lade av och ville inte komma tillbaka förrän nu i veckan..)

 Christopher har Aspergers. Han kan alla världens länder och dess huvudstäder och alla primtal upp till 7057. Vad han inte förstår, är människor och deras svårtydda känslor och handlingar.
 Det här är berättelsen om när Christopher följer fotspåren av sin största idol, Sherlock Holmes, för att ta reda på vem som mördade grannfruns hund. Han hamnar i ett äventyr där han inte bara kämpar för att förstå andra, men också för att få andra att förstå honom. I mordgåtan ligger annat begravt – lögner som ändrar hela hans tillvaro.

 Oj. Vilken upplevelse. Det kändes som om jag befann mig i Christophers huvud, som om jag själv var autistisk och försökte att lösa gåtan om vem som mördade grannhunden. Och så nytänkande, att berätta ur Christophers perspektiv istället för att bara berätta om vad som hände. Jag njöt faktiskt av felstavningarna och de grammatiska felen som dök upp här och där, för de gav en så bra stämning, gjorde liksom boken hel.
 Dock hände det att texten svävade iväg från ämnet lite väl mycket då och då, när Christopher berättade om saker som bara förvirrade mig, som när han förklarade matte, eller pratade om astronauter..
 Trots det kändes boken väldigt...smart, intelligent, liksom. Budskapet var väldigt tydligt men också väldigt fint och lite typiskt, att inte ge upp och att hitta rätt väg i livet, vem man än är.

 + väldigt fin och smart och nytänkande
 – inbland var den lite svår att förstå

LÄS OCKSÅ: Pucko